Just nu känns det som om jag är en kastrull som håller på att koka över. Hela tiden bubblar det där, högt på ytan, så nära att rinna över kanten. Jag lyckas just och just lyfta på locket så att det sjunker lite. Sen händer det igen. Och igen. Och IGEN. Jag vet att jag snart kommer koka över. Man kan ju inte orka med hur mycket som helst hur länge som helst. Det är så många saker i mitt liv just nu som känns jobbiga, tunga, frustrerande, irriterande, ledsamma och tröttsamma. Vissa dagar känns det som om jag bara kunde packa en väska och åka långt bort. Bort från allt här hemma. Bort från det som är vardag och rutiner och nerkörda mönster. Ibland känns det som mitt liv går på repeat. Samma hjulspår, vecka ut och vecka in. Och det skrämmer mig att jag börjat känna såhär, att jag börjat känna panik över var jag står i mitt eget liv. Panik över de saker jag gjort och de saker jag ännu vill göra. Rädsla över att ångra mig senare i livet, om jag inte gör det jag vill. Jag känner nästan inte igen mig själv längre, och det är vad som skrämmer mig allra mest. Kanske är det bara en period, nån slags ålderskris jag har just nu, då jag ifrågasätter allt omkring mig. Eller kanske är det bara såhär jag är, såhär jag är på riktigt.
Det enda jag vet nu är att jag är psykiskt och fysiskt slutkörd. Det är lite en kombination av allt i livet, tror jag. Julstress på jobbet. Mina jävla "sjukdomar"; tremånaders förkylningen och rygghelvetet, som alltid blir sämre igen efter att det varit bättre en tid. Vardagen, då jag inte hinner med allt som jag helst skulle och borde göra - jag är så hjälplös utan mina rutiner, att jag inte får ett skit gjort. Det privata livet; när man är så fundamentalt jävla olika att det inte ens hjälper att man levt med mänskan man bor tillsammans med i fem år, ändå är det svårt att få livet att gå ihop. Svårt att förstå sig på den andra, förstå varför det alltid blir som det blir. Varför man måste gräla om samma saker, år ut och år in. Hur det kan vara så himla tungt och komplicerat, samtidigt som det på något vis ringlar sig framåt. Eller bakåt. Eller både och samtidigt.
Jag skriver sällan numera om hur jag mår och vad som händer bakom kulisserna i mitt liv. Jag tycker inte att det hör hemma här på min blogg, jag tror inte att folk vill läsa när det är mycket negativt. Men jag vet också hur viktigt det är att visa dedär sidorna av sig själv. Tyvärr så är de flesta bara nyfikna, ute för att skvallra. Därför har jag valt att lämna bort det privata planet här. För det blir så mycket frågor. Så många frågetecken jag inte tänker svara på här, på min blogg. Mitt liv är ju mitt, och till viss del också mina nära och käras. Men samtidigt är min blogg mitt liv, och det känns ju dumt att aldrig låta er förstå när det känns extra tufft. Och det gör det nu. Det känns som jag bara vill lägga mig ner och gråta. Dra täcket över huvudet och stiga upp när livet blivit mindre jobbigt och komplicerat. Men så kan man ju inte göra. Man får bara rycka upp sig, släpa sig ur sängen, dra på en god min och gå till jobbet som om allt är strålande och bra. Hoppas att frustrationen och irritationen man känner inte går ut över kollegorna, eller allra värst - barnen. Komma hem, sätta på ett dämpat leende, koka maten, diska undan, tvätta kläderna, göra det man ska göra och lägga sig. Repeat. Repeat. Repeat.
Nä hörni, jag behöver nog lite ledigt jag. Lite annat att fundera på. Kanske det blir bättre efter tre veckor jullov. Kanske jag blir frisk efter det. Kanske jag kan gå tillbaks till gymmet och mina kvällsrutiner så jag blir lite friskare i huvudet. Kanske. Kanske inte. Vem vet?
Tråkigt att höra att du har det tufft, MEN jag är övertygad om att det är nyttigt att ha nån period då man verkligen reflekterar över sig själv och sitt liv, vad man vill göra och vad man kan ändra på (förbättra) och vad man eventuellt inte har makten att ändra på. Hoppas att de jobbiga känslorna går över eller att du kommer på hur du kan använda dem till något konstruktivt! Och man kan väl inte skylla allt på vädret, men nog känns mycket extra tungt denna tid med det eviga mörkret.
SvaraRaderatack ska du ha, det har du rätt i, att när det har varit dåligt en stund så uppskattar man det mera sen när det är bättre :) och ja, visst spelar dethär eviga mörkret och regnvädret en stor roll i humöret och orken...
RaderaKänner igen mig i mycket av det du skriver, hade själv rätt så knepig tid i livet sommaren 2011, ifrågasatte allt och visste varken ut eller in. I oktober kom svaret, jag var gravid och mitt i allt föll alla pusselbitar på plats. Nu menar jag inte att lösningen är att laga sig på smällen, men jag tror man måste ifrågasätta och leta lite för att veta då man "hittar sin stig". Hoppas du förstod vad jag menade! KRAMAR till dej fina Mimmi! Hoppas det blir bättre snart, på alla plan <3
SvaraRaderakram Malin <3 tack för de uppmuntrande orden! ja tror också att de mest beror på att ja int riktigt själv vet var ja står i livet just nu, är så mittemellan att vara "en festande ungdom" och att gifta mig, bygga hus, skaffa barn, att jag känner mig lite vilse. hoppas att det ska visa sig hur jag vill ha det inom en snar framtid :)
RaderaKram <3<3
SvaraRaderakraaam <3
RaderaTi gangona ja läser sånhe "dystrari" å meir privata inlägg lipar ja en skvätt över att ja aldri kommer me för att erbjud min tid som vän för de. He e liksom liti synd no att vi liti har glidi isär, å sen veit int ja riktit hur ja ska kom me för att snapp upp gamla kontakten igen.
SvaraRaderaLiksom Malin känner jag å igen me i myki åv he du har skriva, men ja har ju å en helt annan livssituation så int kan ja helder jämför mett måend me tett, å int har ja na mang goda råd i fickon helder. Men för 2-3 månader sen satt ja ganska hårt fast i ett sunkit träsk å varinda dag känsta e som att ja sväva meir eller minder i en dimmo. All vanli vardagssysslor gav me stress å ångest, å om int ja hända göra färdit all sysslor för dan vare obehagligt att ta natten å stig upp till demdi ogjord sakren nästa dag. Men ja har sakta sakta fått böri lär me att vardagen int kan vara lika perfekt idag som an var för ett år sen. Ja har liksom int na egna rutiner na meir, utan ja måst anpass allt efter Melvins rutiner. He känns nästan liti otryggt tå int man kan planer na för se själv, men däremot har ja börja prioriter liti annorlunda än tidigari. E ja slut tidigt på kvällin så ere helt ok att ja lämnar tvätten på torkställningen tills nästa dag, för e kan kännas myki nyttigari att stann i soffon just he kvälldi å bara få ligg å sambel ihop tankar å krafter. Ja finns no jär för de, fast ja e liti tystlåten :) kram!
jaa-a ja funderar ofta på hur e lämna för oss, men he e ju tå man flyttar åt olika håll, gör olika saker på fritiden å umgås i olika shakk.. men nu e du ju jär i Årvas precis som jag, så vi har ju all förutsättningar för att ta åpp e tär e lämna. vänner kan man ju aldri ha för mang åv :) kram <3
Raderaoch he föstår ja att livi ändrar myki tå man får bån, man e ju int sjölv namejr prio nummer eitt, utan allt ska ga enligt en annan mänskos rutiner och behov. men säkert ändrar ju hede också med tidin.. kan förstå att e känns liti förvirrand o jobbigt! och hede har du ju riktigt rätt i, man ska int ta stress fö nanting som man kan göra en ader gang :) ja e jo liti dåli på he, men t.ex. att lämn diskin en dag på diskbänkin eller kanski int städa heila husi bara för att man har bestämd se för att gör e, utan ta e lugnt iställi.. he får ja nog träna på!
Det du skriver i första stycket beskriver exakt hur jag själv har känt och fortfarande känner ibland. Ytterst jobbigt och påfrestande på många plan. Det som har hjälp mig har varit att koncentrera sig på de positiva ting i ens liv och "skala" bort så mycket som möjligt av de negativa. Att försöka hitta positiva saker/händelser varje dag och ha roliga saker att se framemot!
SvaraRaderatack för de orden! du har rätt, man borde nog fokusera på det som är positivt istället för att gräva ner sig i det negativa.. det är nog nåt jag får träna på tror jag!
RaderaHe e jobbigt då man kommer upp i hande åldern då man e fast mellan "dom som festar" o dom som böri "skaffa familj o hus". Jag tycker jag had i flera år gått o haft ålderskris, har he nog fortfarande men fösöker släpp he nålite :p Ja va ibland så stressad över he då he va så många i min omgivning som börja skaffa barn o köp hus o sånt, medans jag satt fast i Polen och kuna int gör he. He va som att jag satt fast i en bubbla, mitt liv gick int åt nått håll utan stod bara stilla och jag gick och väntade och väntade på "bättre framtid". Sen va ja stressad över hu "gammal" ja kommer vara då ja blir fäädi och nu ha he ju blivi total förändring i mina framtids planer dessutom :p Men ja ha på senaste tiden fatta att he tar så myki energi ti gå omkring och grubbla och känna att man int kommer nån vart, så man glömmer bort ti koncentrera på nuet iställe. Sen e du ju ung ännu, och hinner uppleva myki saker ännu :) O om du känner för att fara på lite äventyr så har ja ju lägenheten i Warszawa allti över somrarna som står tom ;) Men he e frustrerande när man känner att man står o tramppar på ställe och då kan de va bra att ta o gör nåt annat uppfriskande, he kan ibland va helt små saker saker också :)
SvaraRaderajo, tror nog he e va som irriterar mig mest just nu, när ja står så "mittemellan" didär båda liven... känns ju både som ja sku kuna bild familj men också som ja sku vila pass på att leva, fara å res osv. så myki ja sku vila hinn med å göra! men ändå känner ja int mej mera som nån "ungdom", vill ju int vara ut å festa utan föredrar nog lugna hemmakvällar ;)
Raderadu får ju riktigt böri från nytt blad du nu, kan ju också vara en bra sak! vi e ju ung ännu, int har vi nå bråttom! fast e ibland känns så... kanske ja kommer å hälsa på dej ti Polen nån gång, om ja får för mig att far iväg på Europa-resa :)