Tills cancern skiljer oss åt

Vid det här laget antar jag att de flesta sett den redan, dokumentären om Peter Snickars sista tid i livet. Sen den sändes på tv för knappa två veckor sen har dokumentären diskuterats och kommenterats ganska duktigt i sociala medier. Jag kände genast att detta är något jag borde se, men jag vet bara inte när jag ska hitta ett passligt läge för det. En och en halv timme är väl inte så mycket tid, kanske ni tänker. Och nä, det var faktiskt inte så jag menade. Det jag syftar på är alla känslorna en dokumentär av sådant slag skapar. Alla tårar, alla tankar som väller fram. Jag känner mig själv ganska bra, och vet vilken lipsill jag är. Ett känslosamt vrak, kan vi väl säga. Gråter åt minsta lilla lycka eller sorg i film och på tv. Jag kunde ju bara föreställa mig hur det skulle vara att se något verklighetsbaserat, speciellt med tanke på min gamla polare Basti som nyligen gick bort i just cancer.. Dessutom brukar "livet och döden"-relaterade saker ofta få mina tankar att gå på högvarv. Och det funkar ju inte vilken sketen kväll som helst, om man ska orka göra nåt vettigt efteråt.

Vilken tur då att en helt ledig och ensam kväll uppenbarade sig i mitt annars väldigt packade schema. I lördags fick sambon uppdrag om att agera chaufför till Vasa, och jag fick huset för mig själv hela kvällen. Inga måsten i sikte. Efter att ha ögnat igenom filmhyllan och suckat några gånger kom jag plötsligt ihåg dokumentären. Sagt och gjort, bara att sätta igång på Arenan. Var förberedd på att jag kommer gråta mig genom hela, men faktiskt gick det ganska bra. Det var bara några gånger jag snyftade till, och sen de sista femton minuterna stortjutade jag konstant.

Måste bara säga att det var en otroligt bra film. Tung, ledsam, känslosam.. Men väldigt lärorik. Tror inte det är en endaste person som sett dokumentären som skakar av sig och bara fortsätter som vanligt. Det gjorde åtminstone inte jag, precis som jag gissat. Visst börjar man rannsaka sitt eget liv efter att ha snuddat döden med sina känslor. Det skapar perspektiv på livet om inte annat att se en människa förändras framför ögonen på det vis som Peter gjorde. Och att se styrkan hos hans fru, som kämpade, orkade, hjälpte och älskade över allt annat. Det är fint det, vet ni, att man vågar blotta sitt liv på det där viset, för att skapa perspektiv för andra. Skapa tankar, känslor och kanske några frågor. Det viktigaste här i livet är väl ändå inte hur man har det, utan hur man tar det. Så tror jag.