Dedär jäkla klapparna alltså

Alltså jag vet inte med er, men i år har jag verkligen julklappar upp över öronen. Inte som att jag har köpt jävligt mycket julklappar, staplat dem i en hög och ställt mig mitt bland dem... Men nästan.

Ända sen jag började köpa julklappar för egna pengar har jag suckat över hur dyrt det blir. Förr när jag var ung och grön köpte jag åt släktingar OCH alla mina närmaste vänner. 99% av vännernas julklappar har fallit bort, numera är Tees den enda av mina vänner jag utbyter julklapp med, men släktingarna består. Dessutom har det ju tillkommit nya "släktingar", alltså från sambons sida.. Att vi firar jul i två familjer (mera om det sen) gör ju inte saken lättare, ska vi fira hos mina föräldrar så måste ju ändå Kalles familj få julklappar, och vice versa.. "Men du behöver väl inte köpa nåt åt alla" kanske ni tänker. Men johoodå, det måste jag, tyvärr. För hur kul tror ni det känns om jag får en julklapp av Kalles fammo, om jag inte köpt nåt åt henne för att jag tänkte att vi ändå inte ska fira tillsammans. Nä precis, inte så kul. Så nåt smått måste jag ändå hitta på åt alla inblandade. Det vill säga två uppsättningar fammor och faffor, mommor, fastrar/mostrar, syskon, kusiner...

Varför inte Kalle kan köpa åt sina egna släktingar? Ja, det gör han i och för sig, eller åtminstone betalar han för sina släktingars klappar (vi brukar ge gemensamt, inte så att jag ger en sak åt hans mommo och han en annan, helt onödigt ju). Men alltså han är verkligen helt värdelös på att handla presenter. Frågar man vad han tänkt köpa åt sina föräldrar i julklapp så rycker han bara på axlarna och säger "vejt itt". Och dagen före julafton har han fortfarande inte införskaffat nåt. Vilket betyder att om inte jag kommer på nåt att köpa åt dem så får de varsin chokladask, medan Kalle får en 600 euros julklapp av dem. Typ.

I två år nu har jag försökt instifta julklappslotteri. Ni vet, så att alla som ska fira jul tillsammans drar ett namn, och så köper man EN klapp. Alltså som i år när vi ska fira med Kalles familj drar jag kanske hans faster Katarinas namn. Då satsar man en viss, förutbestämd summa på EN julklapp, som man faktiskt lagt lite tanke bakom, bara åt den personen. Barn är förstås undantag, de ska alltid få julklappar tycker jag (men inte för många, de uppskattar ju dem ändå inte på samma sätt som vi vuxna). Och sen vill jag nog gärna köpa nåt åt min kärnfamilj + Kalle. Här i huset har vi åtminstone när det kommer till födelsedagspresenter börjat göra så att vi köper nåt gemensamt vi behöver eller vill ha, istället för att satsa hundra euro på nåt ofta onödigt åt varandra. Men julklapparna har inte riktigt kommit till det stadiet ännu...

Så ja, summa summarum. Jag är fitti, irriterad och pank den här julen. Varför? Jo, för att jag köpt julklappar för 300 euro och ännu måste baka femton jullimpor innan kalaset är över. Missförstå mig inte nu, jag älskar julen, och jag älskar julklappar. Men jag blir bara så sur när allt ska bli så DYRT! Och med handen på hjärtat, blir nu mormor så glad över den där deckaren jag köpte åt henne? Ville faster verkligen ha en till prydnadstomte och en bodylotion? Nä det kanske de inte ville. Och därför föredrar jag också folk som skriver julklappslistor. Ta nu Kalles syster Ida till exempel; åt henne vet man alltid vad man ska köpa, för hon har gjort en lista med saker hon vill ha och behöver. På det viset får man ju inget onödigt heller. För ni vet ju vad jag tycker om släktingar som köper inredningssaker åt mig.. Sorry, ni känner mig inte SÅ bra att ni vet vad jag vill ha. Eller hur tänker ni?

PEACE OUT.
PS Jag vill både ge och få julklappar fast jag skriver sådär. Bara så ni vet.