När jag var 18 år var livet absolut som bäst. Måste nog säga att det var det bästa och mest händelserika året i mitt liv. Mitt tonårsförhållande tog slut på våren och jag var för första gången i mitt vuxna liv singel. Linn och jag var som ler och långhalm den sommaren, vi färdades runt i hela halva Österbotten och gjorde i princip vad vi kände för. Jobbade visserligen också, men på bageri, så vi hade mycket ledig tid att hitta på bus om kvällarna. Lärde känna massa nytt folk, människor som än idag finns i min umgängeskrets. Åkte till många nya ställen, upplevde nya saker. Kände mig ung och fri och var överdrivet lycklig med livet. Pratar fortfarande om den sommaren, summer of o'9, med mycket kärlek i rösten. Så många fina minnen. Sen på hösten träffade jag också den killen jag numera delar hem och liv med. Och det var väl trevligt! Sen ska vi inte ens börja prata om friheten som körkortet gav mig.. Ojoj så många kilometer jag nötte min stackars lilla Nissi det första året. 18 var helt enkelt en bra ålder, och jag vågar nog nästan påstå att jag saknar den tiden i livet en hel del!
Glömde jag kanske att nämna att jag fullständigt älskade den där sommaren? INTE? Men kanske jag glömde berätta att jag älskade min frisyr. Att jag gick i Yrkes på bagare/konditor och samtidigt gick i gymnasiet. Eller som Stina redan skrev, att man på den tiden tog "egopics" och inte selfies. Och att det blev drucket en hel del det året.. Eller att jag vägde nästan 20 kg mindre än jag gör idag? Jaja, those were the days. Bara minnen kvar.
Vi pratar alltid om de där åren när vi var 18-19 med värme och skratt i rösten. Det hände ju så mycket kul då! :)
SvaraRadera