Det tog längre än jag tänkt mig, men det är nu jag börjar gå i bitar. Det är nu jag drömmer om dem på nätterna, tänker på dem på dagarna. Undrar hur de mår, vad de gör, hur deras sommar varit. Det är nu jag funderar på vad vi kunde ha lärt oss dethär året, vad vi kunde ha gjort, om vi fått fortsätta tillsammans. Nu tänker jag varje vaken minut på att nån annan får spendera sina dagar med dem, med "mina" barn. Lära känna dem, få en inblick i deras liv, dela deras vardag. Lyssna på deras berättelser, trösta dem, hålla deras händer...
Det är först nu, när jag kommit igång på nya stället, som jag inser hur mycket jag saknar det gamla. Hur mycket jag än försöker skaka bort känslan av tomhet så går det inte. Den finns där inuti mig, som ett stort jävla gapande hål. Och det gör så ont i mig, det gör mig frustrerad, att behöva känna denhär saknaden. Det är ett jobb, säger ni, det kommer att va såhär, du måste släppa det, gå vidare, ge din energi, kärlek och ditt engagemang åt nästa grupp. Andra barn. Men jag har inte listat ut hur ännu. Jag vet inte hur jag ska släppa dem. De fattas mig. Mimmis änglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar