Historier om livet

Ibland förundras jag över hur mycket jag växt som person dehär senaste två åren. Hur mycket jag förändrats. Det var i början av 2012 som jag låg ihopkrupen i fosterställning i soffan i Jeppis. Bara jag och dom jävla väggarna. Ensam. Sambon hade blivit klar med det teoretiska i skolan och flyttade hem till Oravais för att jobba ett år innan inryckning i det militära. Allt jag såg var mörker. Ensamhet. Ångest. Hur klarar man att leva ensam, när man är van att alltid dela hushållet och livet med nån annan? Vad gör man om kvällarna? Vem umgås man med? Visserligen gick jag i skolan om dagarna och fick tiden att gå på så vis. Om kvällarna underhöll jag mig med städjobb och träning. Jag umgicks inte direkt med nån av mina klasskompisar på fritiden, så det sociala var nog det största bekymret för mig. Så totalt ensam.

På något vis fick jag dagarna att gå. Tiden flöt iväg. Jag fokuserade på skolan, träningen. Helgerna spenderade jag i Oravais och livet började sakta ordna upp sig igen. Jag mådde bra. Det blev sommar och jag bodde och arbetade i Oravais. Jag fick spendera tid med min andra halva, som numera var min särbo. Hösten hägrade och ångesten kom med den. Jag kände detdär illamåendet komma krypande när skolstarten närmade sig. Men till min stora förvåning blev det bara enklare. Vi hade mycket pågång i skolan. Jag fyllde fritiden med diverse aktiviteter. Och äntligen hade jag börjat hitta min plats i klassen, jag hade hittat dedär vännerna som inte bara var vänner i skolbänken, utan också i verkliga livet.

Nästa svacka kom efter Karibien-resan i januari 2013. Jag hade nu spenderat hela jullovet i Oravais och sen två veckor på en paradisö i Karibiska havet. Kalle ryckte in i det militära och allt jag hade framför mig var stress, press. Ett kandidatarbete skulle skrivas, och jag hade en månad för mig själv, ingen skola, inga vänner. Bara jag och väggarna igen. Dendär fösta natten var allra värst. Inte ett telefonsamtal, inte ett ljud. Jag var tillbaka i fosterställning och livet kändes tungt. Svart. Men det vände, såklart det vände. Dendär våren växte jag så otroligt mycket som person. Jag började känna mig lite mer som mig själv igen. Som en hel människa, och inte bara en halv. Att bo ensam var det bästa som hade hänt mig. Jag lärde mig så mycket om mig själv. Tiden fyllde jag med skola och vänner, och plötsligt stod vi där på scenen i Campus Allegro och allt var slut. Jag hade ett nyprintat betyg i handen och livet framför. I det skedet undrade jag vart åren tagit vägen. Vad hade jag gjort med mitt liv? Varför hade jag inte tagit vara på tiden? Ja, det är alltid lätt att vara efterklok.

Sommaren kom och jag flyttade in i vår nya bostad. Jag hade ett trevligt men tungt sommarjobb, som tog upp mycket av min tid. Småningom kom min andra halva hem från det militära, och vårt liv kunde börja. Arbetslivet började för min del i augusti. Och så har det flutit på så sen dess. Dagar har passerat, veckor, månader, ja till och med ett år. Jag njuter som bäst av min första riktiga semester, men längtar samtidigt tillbaka till mitt jobb, till mina kollegor, till de härliga barnen mitt hjärta klappar så hårt för. Jag har tänkt mycket på framtiden de senaste veckorna. På vad jag vill göra, hur jag vill ha det. Så mycket jag vill hinna med ännu innan jag stadgar mig, så många äventyr jag vill uppleva. Samtidigt brinner jag för det "riktiga livet", livet med familj och hus. Svensson-livet. Det är en fin balansgång i denhär åldern detdär, att uppleva eller bilda familj. Det verkar inte finnas nåt däremellan. "I'm that awkward age where half my friends are having babies and the other half are too drunk to find their phones." Huvudsaken är väl att man är lycklig. Skitsamma då vad alla andra gör eller tycker.

Igår trampade jag längs vackra somriga vägar i solnedgången. Andades in alla dofter. Beundrade hur solen glittrade i havet, hur grässtråna vajade i vinden. Bara jag och min cykel och mina tankar, och ett stort leende på läpparna. Jag tänkte när jag susade nerför en backe i 40 kilometer i timmen med vinden i håret och solen i ögonen att man blir nog inte mycket lyckligare än såhär. Så mycket kärlek i denhär årstiden, så många härliga minnen. Jag kände mig fri, jag kände mig glad. Gränslöst lycklig. Men det vänder så fort, det gör det alltid. Idag är allt bara svart och jag fumlar runt mig, försöker hitta greppet. Kippar efter andan. Vet inte hur jag ska hitta detdär lyckoruset igen. Hur tar man sig upp, när man faller för femtusende gången? Tar man sig ens upp? Varför besvära sig, när det alltid slutar på samma vis? Just i denna stund undrar jag var jag hade varit nu om jag inte haft dedär åren för mig själv. Om jag inte växt, lärt mig, fått självförtroende, hittat mig igen. Blivit självständig. Jag hade nog legat i fosterställning på bottnen av en djup grop och tittat när repet upp klipptes av för mig. Och inte ens försökt kämpa. Inte orkat. Jag hade gett upp. Men jag är starkare nu. Jag reser mig alltid ur askan. Cause I'm no quitter. I'm better than that.