Du försvann som en vind

Baksidan med livet måste ju helt klart vara människorna som kommer och går. En dag finns man alltid där för varann, pratar om allt, ringer och träffas och gör planer för kommande äventyr. Som näst tar livet en ny vändning och fast man så hårt lovar att alltid hålla fast vid varann glider man isär. Veckor går. Månader, år. Ibland ser man dendär vännen, i vimlet, som man en gång i tiden delade allt med. Man vet inte vad han eller hon gjort eller gör. Man kanske hälsar i förbifarten, men inte mer. Och det händer många gånger. Tills en dag. Då du stannar upp och tänker tillbaka. Lever situationen. Och du inser vilken underbar vän du gått miste om alla dessa år, när du bara gett ett leende och hälsat. Aldrig stannat, aldrig frågat, aldrig pratat, med hjärtat. Men när du väl tar dig tiden, finns allt där. Det är som om ingen tid alls passerat. Alla korten på bordet, inga komplikationer överhuvudtaget. Allt är som det alltid varit. Som det var förr. Och du kan inte för något i världen förstå varför du släppte iväg denna mänska, din vän.

Detta hände mig i helgen. Vi bor i en liten by, en liten kommun, alla känner alla. Vi har träffats många gånger under dehär fem passerade åren. Vi har hälsat. Vi har kanske stått och rökt i samma klunga. Vi har utbytt nån fras och kanske gillat varandras bilder på Instagram. Men vi har inte bjudit varann på fest. Vi har inte pratat och skrattat och verkligen umgåtts. Vi har inte ringt varann klockan fyra på morgonen för att diskutera allt och ingenting. Eller dagen efter för att fråga om skjuts när en just vaknat och den andra inte är i körskick. Vi har helt enkelt inte tagit oss tiden att stanna upp och tänka tillbaka. Tänka tillbaka på hur bra vi en gång kände varann, hur mycket vi delat. Jag har inte insett hur mycket jag saknat denna person, förrän alla pusselbitar föll på plats igår. Som om ingen tid alls passerat. Och jag är så glad, glad ända in i själen, att jag ringde detdär samtalet. Tänk vad lite som behövs!