Worse than ever

Okej jag gissar att det börjar bli ganska tjatigt dethär att jag varje dag klagar över mitt mående. Men det är min verklighet just nu. Förra veckans onsdag blev jag förkyld. I tisdags kände jag av i bihålorna. Var sjukskriven onsdag, torsdag, fredag denna vecka. Och jag kan inte säga att jag gjort så många ansträngande saker, så man borde ju tycka att förkylningen skulle ha släppt vid dethär laget. Men icke. Igår kväll efter att vi varit på Vårmöte till Kimo kände jag mig riktigt kass. Kalle och jag kollade filmen Exodus: Gods and Kings, men det enda jag kunde tänka på var hur mycket det värkte i vänstra sidan av ansiktet. Inatt sov jag jättedåligt, fick stiga upp där vid femtiden och försöka skölja med näskannan så jag skulle få luft, men det var så stockat att det inte kom ut nåt alls. Hade otrolig värk i vänster sida, strålade upp till vänster öga och kändes som om jag hade tandvärk i halva munnen. Tog en av Kalles starka värktabletter och lyckades på nåt vänster somna om.

Alarmet ringde klockan tio i morse. Fyllde tårtbottnen jag bakade igår, åt frukost, hoppade i kläderna och traskade uppför lokalbacken. T-U-N-G-T. Vid Årvasgården var vi ett gäng damer som rensade i revygarderoben. Och så fint det blev tillslut! Vid ettiden kom jag hem. Värmde lite mat, men jag kunde knappt tugga, och hade ingen aptit heller. Mådde riktigt illa. Gjorde klart tårtan, och nu har jag nyss duschat. Ömmar i hela ansiktet, fick ta en till värktablett för att alls orka hållas på benen. Och nu borde jag orka på mammas + kusin Felicias gemensamma kalas klockan fyra.. Nä fyfan alltså, näsdroppar och näskanna stakar ingenstans just nu. Och det känns som en evighet till måndag, när jag kan gå till HVC och säga "told you so, hid me na jävla medicin no!".