Skillnaden mellan att vara lat och att vara oförmögen

De senaste tre åren vet jag inte hur många gånger jag bannats över de x-antal timmar jag varit tvungen att spendera på soffan istället för i en träningssal någonstans. Ni som hängt med här på bloggen under dessa år förstår säkert vad jag pratar om när jag säger hösten 2012 och hösten 2014. Om inte, så kan jag kort berätta för er att den första hösten jag pratar om fick jag nästan-diskbråck. Vet inte hur många månader jag spenderade på soffan eller i sängen. Kunde inte sitta, kunde inte ligga, kunde inte stå, kunde i gå, när det var som värst. Ändå höll jag igång, och tror att en av orsakerna till ryggens skick idag är att jag satte igång med zumban innan jag var riktigt frisk. Än idag har jag en hel del problem med ryggen. Det går i perioder, ibland har jag bara små känningar och kan funktionera som en normal 23-åring, medan det andra gånger är helt störtomöjligt att göra annat än promenera i motionsväg. Den andra hösten jag pratar om är förstås förra hösten när jag kom hem från Turkiet och var halv-förkyld i fyra månader. Vet att jag har tjatat i oändlighet om detta, men det är ju bara inte helt normalt att vara sjuk så länge. Och det värsta? Nu mår jag likadant igen.

Redan före sportlovet kände jag att jag höll på att bli sjuk, trött och hängig var jag. Nå, det redde upp sig på sportlovet, men så fort jag var tillbaks i rutiner igen efter ledigheten så kom samma känsla tillbaks. Förra veckan blev det inget gymmande för mig och igår fick jag skippa zumban pga att jag inte kände mig helt hundra. Ikväll har vi zumba i Pensala klockan sju, men just nu tar det ganska hårt emot. Är dödstrött, men känner mig faktiskt annars inte så sjuk. Då måste man väl ändå åka?

Mitt största problem har väl alltid varit att lyckas ta det lugnt när jag verkligen borde. För mig känns det som om folk ser mig som en "latabock", en soffliggare som bara ligger och pöser hemma, när jag inte kommer mig till ett träningspass. Sanningen är att det egentligen är väldigt långt ifrån vad jag egentligen är! Jag älskar att röra på mig. Om jag bara hade tid och ORK så skulle jag motionera varje dag. Älskar att promenera, dansa zumba, gå på gym, cykla, rida... Ridningen har jag ju nästan fått lägga av med helt pga ryggen, så ni kan ju gissa hur det känns de kvällar jag hamnar att stanna hemma för att jag känner mig halv-förkyld, trött och krasslig. Det är inte kul! Hela denhär förkylningsprocessen är en kamp mellan mitt huvud och min kropp... Kroppen skriker: Låt mig träna! Medan huvudet skriker: SOV! STANNA HEMMA! Vissa dagar vet jag inte ens om jag är sjuk på riktigt, eller om det bara är huvudet som försöker lura mig, så jag ska stanna hemma. Psycho, I know, men det är så det känns de flesta dagarna.

Till allt detta ska ni då addera att jag vill och verkligen försöker gå ner i vikt genom min träning. Hur det går när man är sjuk hela tiden, av den ena eller andra orsaken? Inte så värst skitbra om jag får säga som det är. Summan av kardemumman: Jag hoppas att det blir en permanent ändring snart, för såhär vill jag verkligen inte må.