Något jag saknar

Inatt drömde jag om något som en gång i tiden var en stor del av mitt liv, men som inte varit möjligt för mig de senaste fem åren. Jag drömde om att jag var på en hopptävling med Elli! För er som inte vet, så har jag hållit på med hästar sen jag var 5 år gammal. Det är nästan tjugo år av mitt liv! Jag började ta ridlektioner 1997, tror jag. Sen började jag rida Ninas Billy 2003, och Elli 2005. Har ridit allt mellan en och fem dagar i veckan. Så länge jag bodde hemma hade jag ju nästan oändligt med tid att vara i stallet på fritiden, men efter 2010 gick både motivationen, tiden och intresset neråt. Min sista ridlektion var jag alltså på våren 2010. Sen dess har jag varit så ofta jag haft tid och skick till det, ungefär 1-2 dagar i veckan så länge jag bodde i Jeppis, och sen jag flyttat till Årvas 2-4 gånger i månaden.

Det största problemet de senaste tre åren har ju varit rygghelvetet, som ställt in mina ridplaner mer än en gång... Älskar fortfarande att ta ut Elli på en tur, galoppera över gröna sommarängar eller kura ihop mig på hästryggen när det är -25 grader i luften. Tyvärr har jag fått inse det senaste året att hur mycket jag än ser framemot dendär ridturen, så blir jag oftast besviken. Besviken på min kropp, som inte vill samarbeta. Besviken på hur ont det gör. Besviken på att jag inte ens KAN galoppera längs somriga ängar längre, utan att jag har sjukt i ryggen tre dagar efteråt. Och det gör mig så arg och ledsen. Hästarna har alltid varit en stor del av mitt liv, och det finns inte en chans att jag frivilligt skulle sluta. Fast hur ont det gör.

Det fanns ju en tid då jag tävlade och tränade väldigt aktivt inom ridsporten. Mellan 2000 och 2009 ungefär var jag förutom på ridlektioner också på olika träningar; terrängträning, hoppträning och dressyrträning några gånger i månaden. Utöver det tävlade jag på klubb- och regionnivå i nejden, oftast bara vid "hemmastallet" NURK, men minns också en gång när jag och Nina for till Härmä och Ylistaro och tävlade. Det var tider det... Elli och jag var verkligen på topp gällande träning och tävlande 2005-2007 ungefär. Hösten 2009 när vi var på en hopptävling vid NURK hamnade Elli och jag att avbryta pga en hovskada. Efter det har vi inte alls tävlat med henne.. Nina har varit på nån enstaka träning, men mestadels får tanten (23 år!) komma sig ut på nån terrängtur i veckan, max.

Jag tror inte jag har hoppat ett hinder på 3-4 år.. Och först inatt, efter dendär drömmen, insåg jag hur fruktansvärt mycket jag saknar det. Dendär skräckblandade förtjusningen när man närmar sig ett hinder. Tjusningen med att galoppera runt i naturen och stöta på ett hinder här och där. Dressyren saknar jag nog inte så mycket, men visst var det roligt på den tiden när det gick riktigt bra för oss på träningarna. Jaja, i nästa liv kanske jag får börja tävla igen. Får bara leva med minnena nu!