31 mars 2015
Trött, så trött
30 mars 2015
Ny soffa
Påskveckan
Annars så ser min vecka ut ungefär såhär:
29 mars 2015
Helg
27 mars 2015
Musiktips #9
Påsk i huset
When you're standing at a crossroad there's a choice you gotta make
Idag har varit en tung dag på många vis. Har fått både bra och dåliga nyheter, men vet inte riktigt hur jag ska börja processa dem. Jag vet ju att när en dörr stängs, öppnas ett fönster. Man ska inte alltid förlita sig på den trygga vägen, utan ibland gå på känsla, lita på dendär första tanken. En helt ny värld kan ju öppnas, en värld man annars aldrig hade sett, om man inte valt en viss stig. Idag har jag gjort ett val. Ett val som egentligen inte var mitt val från början. Ett val för min framtid, ett val för min ekonomi, ett val för min hälsa. Men jag har i det valet också valt bort något som är en av de finaste sakerna i mitt liv, något av det viktigaste för mig. Inte frivilligt, men av nödvändighet, kanske.
Poetiskt såhär på en torsdag natt, men det är dagens tankegång. Kände att jag behövde få lätta hjärtat lite innan jag stänger ögonlocken för dagen.. Imorgon är en ny dag - nya möjligheter. Och från och med nu ska varje dag räknas.
25 mars 2015
Blåbärs- havreyoghurt
Shoes, shoes, shoes
På senaste tiden har jag blivit lite av en anti-pryl-kvinna. Eller vi kan väl säga att jag i något skede insåg hur mycket pengar mitt shoppande kostat genom åren, och i nåt annat skede insåg att sen när vi flyttar härifrån så kommer jag att behöva packa alla dedär prylarna.. Med den insikten i bagaget har jag nu börjat tänka efter inte bara en, utan kanske fem gånger, innan jag köper nåt. Och det gäller också skor, som tidigare varit en av mina största fallgropar vad gäller impulsshopping. "Dihär va jo snygg!", "Dem kan va bra ti ha nangang...".
Jag tänker inte göra något skoinventerings-inlägg åt er, som jag gjorde med garderoben, men jag kan berätta dethär:
24 mars 2015
Vi kan kalla det mental uppladdning
Så vi kan kalla dethär en mental uppladdning inför de kommande månaderna. Jag hade ju redan tidigare gjort en deal med mig själv att jag skulle börja gå mina morgon pw:s i april-maj, för att underlätta lite för bikini-självförtroendet (för här på Årvasbeachen måste man va superläcker, ni vet..). Nu skriver jag ner det så att jag inte kan dra mig ur sen: APRIL - morgon pw 3 dagar i veckan. MAJ - morgon pw 5 dagar i veckan. Och så ser vi då hur nära jag kommer. Bara jag blir helt frisk nu ska jag släpa röven till gymmet och sätta igång. Min kropp behöver lite mer muskler!
Nyfriserad
23 mars 2015
Något jag saknar
Det största problemet de senaste tre åren har ju varit rygghelvetet, som ställt in mina ridplaner mer än en gång... Älskar fortfarande att ta ut Elli på en tur, galoppera över gröna sommarängar eller kura ihop mig på hästryggen när det är -25 grader i luften. Tyvärr har jag fått inse det senaste året att hur mycket jag än ser framemot dendär ridturen, så blir jag oftast besviken. Besviken på min kropp, som inte vill samarbeta. Besviken på hur ont det gör. Besviken på att jag inte ens KAN galoppera längs somriga ängar längre, utan att jag har sjukt i ryggen tre dagar efteråt. Och det gör mig så arg och ledsen. Hästarna har alltid varit en stor del av mitt liv, och det finns inte en chans att jag frivilligt skulle sluta. Fast hur ont det gör.
Det fanns ju en tid då jag tävlade och tränade väldigt aktivt inom ridsporten. Mellan 2000 och 2009 ungefär var jag förutom på ridlektioner också på olika träningar; terrängträning, hoppträning och dressyrträning några gånger i månaden. Utöver det tävlade jag på klubb- och regionnivå i nejden, oftast bara vid "hemmastallet" NURK, men minns också en gång när jag och Nina for till Härmä och Ylistaro och tävlade. Det var tider det... Elli och jag var verkligen på topp gällande träning och tävlande 2005-2007 ungefär. Hösten 2009 när vi var på en hopptävling vid NURK hamnade Elli och jag att avbryta pga en hovskada. Efter det har vi inte alls tävlat med henne.. Nina har varit på nån enstaka träning, men mestadels får tanten (23 år!) komma sig ut på nån terrängtur i veckan, max.
Jag tror inte jag har hoppat ett hinder på 3-4 år.. Och först inatt, efter dendär drömmen, insåg jag hur fruktansvärt mycket jag saknar det. Dendär skräckblandade förtjusningen när man närmar sig ett hinder. Tjusningen med att galoppera runt i naturen och stöta på ett hinder här och där. Dressyren saknar jag nog inte så mycket, men visst var det roligt på den tiden när det gick riktigt bra för oss på träningarna. Jaja, i nästa liv kanske jag får börja tävla igen. Får bara leva med minnena nu!