Idag fick jag uppleva en härligt fin utomhusvårfest på dagis. Den sista vårfesten på Tallkotten, för min del. Solen sken och människorna var glada och barnen sjöng så fint. Jag gömde mig bakom mina solbrillor och bet mig i läppen för att hålla tårarna borta. Så stolt, så glad, så lycklig över att ha fått vara en del av deras liv dessa år. Men så ledsen, så fruktansvärt sönder inuti, för att jag vet att jag snart inte finns bland dem. Så fundersam över hur det ska vara att inte ha dem i mitt liv längre. Så nyfiken på hurudana människor de kommer växa upp att bli. De kommer fattas mig, det vet jag.
Nu vill jag bara ta vara på denhär sista tiden. Med vissa av barnen har jag bara dagar kvar. Och visst, jag kommer att träffa på dem nu som då. I butiken. Längs gångbanan kanske. Men det kommer aldrig att bli samma. Vi kommer aldrig att ha det vi nu haft, med vissa i nästan två år. Inget mer "mamma, nää ja mena Mimmi!". Inga tindrande ögon som ivrigt berättar om nåt de lärt sig. Inga små fingrar fumlande i mina, ett litet huvud som flyttar över på min kudde under vilan, en viskning "Mimmi ja tycker om dej". Jag kommer ha det, ja, men med andra barn. Mina barn, dem ska jag snart släppa iväg. Och det gör så ont i mig. De kommer alltid att vara en del av mig. Alltid. Mina små solstrålar <3
Årets present av barnen och föräldrarna: En liten handilskorg innehållande Marimekko-servetter, Muminte och choklad. TACK <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar