Om att ibland längta bort

Trots att jag aldrig varit ute och rest nån längre tid, eller ens på egen hand, så har jag hela tiden en liten längtan inom mig. En längtan att åka iväg. Resa bort. Lämna tryggheten och vardagen bakom mig. Uppleva nåt annat. Se ett nytt ställe, ta del av en ny kultur, smaka nya maträtter, doppa tårna i ett okänt hav. Denhär längtan har växt sig starkare och starkare under åren som gått. Jag har åkt på charterresor sen jag var tio år gammal. Aldrig tyckt att det varit något problem. Tvärtom, väldigt enkelt att bara boka, packa och åka iväg. Inget speciellt som behöver fixas, du bara sätter dig på planet och droppas av utanför hotellet du betalt för. Några timmar om dagen vid poolen eller havet, god middag efter solnedgången och lite kortspel och pari siiderii på he. En vecka i solen och jag är som en ny mänska.

Men i höstas efter Turkiet-resan kändes det inte som vanligt när vi kom hem. Jag hade inte dendär välmående-känslan jag brukar ha när jag kommer hem från en semester. Jo, visst hade det varit avkopplande och härligt på alla vis, men det var nåt som fattades. Kanske var det att jag nu hade besökt Turkiet för sjätte gången, och Alanya för tredje. Eller sen hade en äventyrslust väckts i mig. En utforskningsgnista. Jag kände, och gör det ännu, att jag behöver nåt mer än en 500-euros strandsemester för att vara nöjd. Vill ha nåt mer av livet, nåt annorlunda, nåt spännande, nåt okänt. Inte så tryggt, inte så välbekant, inte så turistigt.

Därför har jag nu valt att de kommande resorna jag ska göra inte blir chartersemestrar. Vi, eller åtminstone jag, håller som bäst på och planerar en lite större och häftigare resa för nästa sommar, 2016. Vill inte ännu i dethär skedet avslöja vart jag tänkt styra mina fötter, men kan lova att det är nåt totalt annorlunda från de resor jag gjort tidigare. Absolut ingen strandsemester. Allt ska bokas och fixas själv. Det handlar om flera veckor, över en månad, och en betydligt större summa pengar än för Finnmatkas sista minuten-resor. Tänkte att sommarens London och Dublin-resa blir ett litet test. Bokar och fixar själv, inget färdigpaket att förlita sig på. Måste klara möjliga kriser själv, utan nåt resebolags hjälp.

Om det är nån av er som följer Pessis blogg, så har ni säkert läst om hur det känns för henne när hon kommer hem efter sina långa resor runtom i världen. Så känns det ungefär för mig, fast tvärtom. Jag känner mig rastlös, instängd i livet jag lever. Tycker om rutiner, men hatar att leva fastkedjad i samma mönster, dag ut och dag in. Har en brinnande längtan inom mig att komma bort. Men jag vet att om jag börjar resa, alltså verkligen resa, så kommer dendär känslan att bli till precis den Pessi beskriver. En slags vilsenhet. Jag har alltid trott att jag är nöjd med mitt liv och mitt "öde", att bo i en liten by eller stad nånstans och leva mitt svenssonliv. Men just nu känns det som om det inte räcker för mig. Just nu vill jag ha ut mera av mitt liv. Och jag tänkte börja med att byta ut charter mot upplevelser.