När smärtan gör allt svart

Bakom mig har jag ett dygn av olidlig smärta. Det finns ingen psykisk smärta i världen som kan mäta sig med det jag känner nu, och tro mig, jag har inte haft det lätt på det planet heller. Ingen kan förstå hur det känns när den fysiska smärtan tar över hela ens liv. Varje steg, varje andetag och man är på helspänn. Kommer jag att klara av detta? Hur länge ska det hålla på? Lättar det snart? 

I min kropp just nu flyter det runt en smärta som jag känt i samma utsträckning en gång tidigare i mitt liv. Hösten 2012. Och jag skulle aldrig önska denna smärta åt någon annan. Ingen ska behöva må såhär. Trodde aldrig att jag skulle behöva må såhär igen. 

Min rygg har ju varit i så gott som toppskick sen december. Och från ingenstans uppenbarade sig troligtvis-diskbråck precis igår, när vi satte oss i bilen och åkte iväg mot Haparanda. Klarade av att ratta Mercan till Kalajoki, sen gick det inte längre. Tryckte i mig värktablett efter värktablett, men inget lättade. Bara jag fick komma mig ur bilen, räta ut mig och stå/gå släppte det värsta. IKEA och shopping gick bra. Men bilresorna var ett helvete. Fast det ibland bara blev kortare knyckar med paus. Efter ungefär 600 kilometer i bil gick det inte att uthärda längre. Mina stackars bekymrade medresenärer, skyddsänglarna Madde och Maria, tog mig på en omväg via nattjouren i Kokkola. Efter vad som kändes som en evighets väntan fick jag smärtlindrande och muskelavslappnande sprutor i nedre delen av ryggen. Bara att bita ihop, spänna fast sig i bilen och åka den resterande timmen hem. Kallsvettades mig genom natten. 

Värkmedicin som frukost, och pappa hämtade upp mig vid halv åtta i morse. Åkte den smärtsamma bilresan till Kaustby för att träffa kiropraktorn Seppo, som är känd för att göra under. Ändå blev det som jag gissade - ryggen var för inflammerad för att masseras på plats. Så jag blev ordinerad värkmedicin och gärna muskelavslappnande tabletter, och förfrågan om att söka mig till HVC för undersökning och bättre medicinering genast på måndag. Ringde och sjukskrev mig från jobbet, och lade mig ner på sängen. Och nu går mitt liv åtminstone några dagar framöver ut på att överleva. Hitta en bra liggställning. Stiga upp ibland och promenera mig rak. 

Äter värkmedicin och dricker tonvis med vatten. Vilar. Kan absolut inte sitta. Fem minuter går, sen är det kört, jag är sned som en sönderkörd lyktstolpe. Smärtor som färdas genom hela nedre ryggen, ner i benen. Domningar. Muskelsammandragningar i höger sida som försöker blockera smärtan i vänstra sidan av ryggen. Den som aldrig haft problem med ryggen kan omöjligt förstå den smärta jag känner när jag rätar upp ryggen. Som tusen knivar som kastas in i ryggen på samma gång, vrids runt och sen exploderar samtidigt inuti mig. Outhärdligt är ordet. Och jag har verkligen inte låg smärttröskel.

Lägg sen till illamåendet jag får av kombinationen ingen matlust, massa värkmediciner och fruktansvärda kramper i ryggen. It ain't pretty. 

Men jag lever ju i alla fall. En minut i taget.

<3
Mina stöttepelare. TACK för att ni tog mig genom gårdagen.