Jag vet inte vad det är med denhär årstiden, denhär byn, och dödsfall. Nu har det hänt igen. En ung mänska har tagits ifrån oss alldeles för tidigt. En mänska med bara livet framför. Han fick aldrig ens gå ut nionde klass. Aldrig uppleva livet på riktigt, bara smutta på det. Och jag slutar aldrig fundera, om det finns en Gud där ute nånstans, varför tar han dem som minst förtjänar det? Varför tar han dem som aldrig fick chansen att leva?
Jag kände inte personen i fråga, men vi bor i en liten by, och jag har träffat på honom nu som då. På gymmet. Längs gångbanan med mopeden. Men däremot kände jag personen som färdades i samma traktor som honom när denna fruktansvärt tragiska olycka inträffade. Och jag kan inte ens börja förstå hur man går vidare därifrån. Vill inte tänka på det. En stor klump bildas inom mig. Varför händer dåliga saker åt bra mänskor? Varför är livet så orättvist? Hur fortsätter man efter nåt sånt? Och vilken Gud har rätt att bestämma att en 15-åring ska behöva dö för att sätta perspektiv på livet.
Alla mina tankar går ut till anhöriga, släktingar och vänner, till Ted. Sänder dem all min styrka och kraft. Med de orden hoppas jag att ni tar extra bra hand om varandra framöver. Värnar om era relationer, vänner, kollegor.. Berättar för dem hur mycket de betyder. För livet är skört. På bara några sekunder förvandlas den lyckligaste dagen till ett svart moln som svevar över en by.
Sorg. Det är känslan i allas hjärtan just nu.
