Lördag igen, och alltså har ännu en vecka passerat i mitt liv. Annars hade det kanske inte varit något märkvärdigt, men nu är alla dagar viktiga, när jag befinner mig på andra sidan jorden, i USA. Att vara borta hemifrån är inte så enkelt som det verkar, ska ni förstå. Hemlängtan slår till med jämna mellanrum, och även om jag försöker omge mig med positiva tankar och njuta av stunden, så kan det knipa till i hjärtat lite emellanåt. Men det går över, och för det mesta känns det nog bara bra att vara här. Åtminstone kan jag sen i slutändan säga att jag gjort något som var utanför min bekvämlighetszon, och att det inte var så farligt som jag trodde. Man växer som mänska av att göra sådana saker ibland, om inte annat. Men det tror jag att jag får återvända till sen när jag är hemma igen...
Tre veckor har jag varit borta hemifrån, och ännu är det två tills jag är hemma i min egen säng igen. Tiden med Trek America-gruppen börjar lida mot sitt slut, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag minns då, för inte allt för många veckor sen, när jag satt på hostelrummet i New York, nyligen utsläppt i stora vida världen, visste inget, kände ingen, förvirrad och rädd och spänd på samma gång, att jag tänkte att allt nog blir så mycket bättre bara jag har människor omkring mig. Jag väntade så ihärdigt på att få komma ut på vägarna, se det "riktiga" Amerika, naturen, landskapen, skiftningarna.. Men mest väntade jag på att få ha nån att falla tillbaka på, nån slags trygghet, människor att bolla med, så jag inte behövde tänka ut allt själv. Och det är precis vad jag fått. I nitton dagar har jag i princip fått allt serverat på silverfat. Har fått ett klockslag när vi ska sitta i bilen, en plan för dagen, ibland till och med en bestämd plats vi ska befinna oss på en viss tid. Och det har varit bra, det har varit enkelt, det har varit skönt, framförallt, att bara flyta med, inte behöva tänka så mycket själv.
Men det leder också till att steget till att nu, om några dagar, göra allting ensam, känns ännu större och farligare, otryggare. Nu måste jag verkligen tänka själv, jag måste våga, jag måste ta mig fram och vara beredd på att misslyckas. Och framförallt, jag kommer inte vara omgiven av människor jag känner och kan falla tillbaka på hela tiden. Det kommer vara jag och min egen instinkt. Visst, jag är en smart kvinna, jag klarar mig själv. Jag har inga problem att vara ensam, tvärtom, jag trivs med det mellan varven. Modig, det kan jag inte kalla mig, men jag tar mig fram när jag måste. Och det är väl precis det jag ska få bevisa nu de kommande två veckorna, att jag klarar mig. Att jag är trygg i mig själv, att jag kan lita på min egen förmåga att ta mig fram här i världen.
Jag kan redan nu säga att jag inte kommer bli nån "wanderer", nån rastlös själ som inte vet sin plats här i världen. För jag vet var jag hör hemma. Jag är hemmakär, jag tycker om Finland, jag vill bo i Oravais. Jag vill ha ett tråkigt, vanligt liv med jobb, familj och vardagliga saker. Men jag tror att en sån här resa var precis vad jag behövde, just nu, i mitt liv, för att släppa allt som har varit och kunna blicka framåt. För att stärka mig. Det finns många saker här i livet som man inte kan köpa för pengar. Upplevelser, är en av de största sakerna. Och upplevelser, det behöver man för att skapa perspektiv i sitt liv.
Djupt, men det var mina tankar denna lördag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar