Känner mig lite som en disktrasa just nu. Urvriden. Slapp. Vi kan väl säga att jag har lite dålig feelis gällande livet just nu. Konstigt, om man tänker på vilken årstid vi har, och vilken årstid som lurar bakom hörnet. Vet inte riktigt vad det beror på, att jag känner såhär. Mycket pågång, men ändå stampar jag på stället. Sjuk hela tiden, så jag får liksom inte riktigt till det i vardagen. Inget är riktigt som det brukar, men ändå bara samma gamla visa. Har haft en hel del på jobbet också, och hela tiden ligger förstås hösten i bakhuvudet. "Sista gången jag gör dethär med dessa barn" ekar ofta i huvudet under arbetsdagen. Och det känns bittert, riktigt jävla bittert. Vi har dessutom föräldrasamtal just nu, och idag ordnade vi vernissage på eftermiddagen, så det är en hel del bollar att hålla i luften. Och ja, man blir trött av att prata, prata, prata och fundera. Får verkligen igång tankeverksamheten inför och under föräldrasamtalen, och det är bra. Men jag är också väldigt trött från förr. Lite sådär halvkrasslig hela tiden, som ni vet, och plussa dessutom annalkande pollenallergi på det.. Urvriden, var ordet.
Nå, jag försöker hålla igång, och det håller humöret och orken uppe. Idag t.ex. kom jag hem strax efter fem. Kalle hade som tur fixat skinkfrestelse. Jag åt och slängde mig sen på sängen en stund med en ny huskatalog som landat i postlådan. Somnade för ungefär 0.3 sekunder. Eller janå, kanske lite längre, eftersom jag hunnit göra en minimal drägelpöl på sängöverkastet... Men sen kom Josse hit, och henne hade jag inte sett på typ ETT HALVÅR. Så vi drog på oss motionsskorna och gick en runda. 1,5 timmar traskade vi runt i byn, hade ingen pulsklocka men gissar att vi landade på 6-7 kilometer. Sen fortsatte vi ännu diskutera över en timme här inomhus. Och så skönt det var att bara prata bort timmarna. Röra på sig. Få frisk luft. Ventilera livet med någon man inte träffat på länge, men som får det att kännas som ingen tid alls passerat (ja eller förutom att vi hade tusen saker att uppdatera om). Ja, nu känns det faktiskt liiite mer överkomligt. Livet, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar