Om att alltid vara sig själv

Idag tänker jag berätta för er om min bästa egenskap. För fuck jantelagen, man ska skryta på sig själv! Detta är en egenskap som i princip hängt med mig från livets början. Jag tänker inte säga att det alltid varit lätt. Speciellt på senaste tiden har jag nog många gånger funderat om det inte vore enklare för mig att skippa just denna egenskap - att alltid vara sig själv, i alla lägen. 

Låt mig förklara.

Jag kan gå till butiken i mina rosa mjukisbyxor. Jag sminkar mig sällan, och aldrig till jobbet. För mig spelar det ingen roll om jag skämmer ut mig, om folk tycker jag är konstig. Jag säger som det är, utan extra krumelurer. Jag är inte rädd för att få mothugg, eller ge mothugg för den delen. Jag står för det jag tycker, tänker och känner. Jag kan berätta för mänskor hur saker och ting ligger till, oavsett om det är positivt eller negativt. Jag ställer mig inte in hos folk, för att uppnå något. Jag har aldrig haft problem med att stå inför en folkmängd. Aldrig haft scenskräck eller rädsla för att hålla t.ex. presentationer. Jag har inga problem med att ringa åt okända människor. Aldrig skulle jag kunna dölja mina verkliga känslor, eller säga något annat än det jag tycker och tänker. Jag är alltid ärlig, alltid rättfram och för det mesta självsäker på mig själv och min sak. Varför? För att jag är mig själv. Alltid. Om det är en bra eller dålig egenskap, det kan ni själva avgöra.

Jag har aldrig förstått tjusningen i att smöra för andra, vända kappan efter vinden, så att säga. Hålla med om något man inte står för, bara för att vara andra till lags. Jag bryr mig sällan i vad mänskor tycker och tänker om mig. Visst kan jag bli ledsen eller sårad över saker jag får höra som andra sagt om mig. Visst sticker det till när man inte riktigt passar in. Men hellre ett original än en kopia, säger jag bara. Många kanske tycker att jag pratar för mycket. Berättar för mycket. Funderar för mycket. "Tänk först och säg sen" passar inte så värst bra in på mig. Jo, jag är en funderare, men jag agerar alltid på känsla istället för förnuft. Kniper sällan käft när det förväntas av en, men vill inte göra det heller. Varför skulle jag knipa käft om jag har en åsikt? Det är bara fegt.

Men visst, jag erkänner, även om jag själv tycker att detta är min bästa egenskap, så finns det säkert många som skulle säga att det också är den egenskap som enklast drar ner mig i skiten. För ni vill inte ens veta hur många gånger jag blivit trampad på, knivad i ryggen, skrattad åt på grund av detta. Den som visar framfötterna får ta all skit, så funkar det oftast. För om man är en framstående person, en mänska som vågar ta för sig, då är det okej att bli smutskastad. Hur kommer det sig? Varför ska det behöva vara så, att man måste passa in för att accepteras?

Jag har alltid varit en udda filur. Aldrig passat in i mängden. Det är först nu som jag börjat inse att det är den jag är. Det är den jag vill vara. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig i hela mitt liv vara en tyst grå mus som bara flyter fram i livet. Som bara nickar och håller med. Hellre blir jag knivad i ryggen och nertrampad i skiten tusen gånger om, än att bara följa strömmen. Jag är inte gjord för det. Jag går min egen väg, alltid. Det är aldrig den enkla vägen. Men det är MIN väg.

"They laugh at me because I'm different.
I laugh at them because they're all the same"