Mina små påskhäxor

Igår gick vi påskhäxor på jobbet. Och jag knäppte en bild sådär i förbifarten när vi gick genom skolan. Nu när jag förde över bilder från telefon till datorn blev jag full av ånger över att jag inte knäppte en bild där alla poserar och ler glatt, tittandes in i kameran. För eget bruk, förstås. Det var ju sista chansen jag hade. För nån dag sen var ni säkert många som undrade vad jag menade med dethär blogginlägget. Nå, jag tänker berätta för er nu hur det ligger till. Valet jag gjorde var i arbetets tecken. Det var inte mitt val, utan det var ett val som skapades för mig. Och det valet gav mig inte möjligheten att välja min nuvarande arbetsplats. Jag kommer alltså tyvärr inte att vara kvar på Tallkotten till hösten. Jag kommer inte att kunna stiga upp fyrtiofem minuter före jobbdagen börjar och bara trampa iväg på cykeln. Okej, jag kommer faktiskt ha möjlighet att cykla, men då får jag nog stiga upp lite tidigare, om jag ska komma mig de cirka sju kilometrarna till Solbacken i Kimo. 

Nu ska ni inte tro att jag är bitter över dethär valet, absolut inte. Jag fick ju faktiskt välja lite! Alternativet var att köra Vöråvägen varje dag... Jag är bara så himla besviken och ledsen. Besviken, för att jag var så inställd på att ha kvar min grupp ännu ett sista år, innan många av dem skickas vidare till förskolan. Ledsen, för att jag blivit så himla fäst vid dem. Säg vad ni vill om att man inte ska knyta för hårda band till barn man bara har "till låns", det finns inte i min värld. Jag går alltid all-in. Ger dem allt jag har, mina idéer, min visdom, men framförallt min kärlek. Som jag älskar dedär barnen alltså! Som mina egna. Drömmer om dem på nätterna. Vinkar glatt åt dem i butiken. Känner med dem, både i glädje och sorg. Visst kan jag känna mig som en häxa vissa dagar, när man bara tjatar och tjatar. Men det hör väl till, i en familj. För så har jag känt det många gånger, att vi är en familj. En liten familj jag har till låns. Men bara en kort tid, har jag fått erfara. 

Jag får väl bara lära mig att släppa taget nu. Överlåta dem åt nån annan, som skjutsar dem vidare i livet. Men jag kommer aldrig sluta se dem som "mina" barn. Vissa av dem har jag kramat och skött om sen de var bara 2 år gamla. Jag har matat dem, sett till att de gått på toaletten, vilat med dem.Delat vardagen med dem, helt enkelt. Tröstat, lyssnat, berättat och skrattat med dem. Hållit deras små händer för att ge trygghet. Kramat. Sagt "jag tycker om dig också". Och nu måste jag lägga allt det bakom mig, och det känns så tungt, så tungt. Jag blir så himla ledsen.

Men missförstå mig inte - jag ser otroligt mycket framemot ställbytet. Ny grupp - nya möjligheter. Och lite ändring i jobbmiljön, som också innebär nya jobbkamrater, har väl aldrig skadat nån. Men det är nog med skräckblandad förtjusning jag blickar mot hösten. Vet att det kommer bli ett tungt avsked i vår. Men får väl bara tacka för att Oravais är en liten by: Jag kommer nog att stöta på mina små påskhäxor ändå.