Min största last här i livet

Min kärlek till bulla. Vet inte ens var jag ska börja. Det var den kärleken som styrde iväg mig till Yrkes. Och absolut inget illa med det! De var de bästa tre åren i mitt liv, utan tvekan. Så mycket hände under dedär åren. Så många nya människor att aldrig släppa taget om. En sån viktig resa, både fysiskt och psykiskt. Gick upp tio kilo, gick ner tjugotvå. Men kärleken till bulla hänger fortfarande kvar. Det är, så att säga, min största last här i livet. Många saker kan jag klara mig utan nu när jag försöker tänka lite extra på kosten. Godis är inget jag suktar efter, och gör jag det, så räcker det bra med några stycken så har jag "leidon" en stund igen. Chips och dipp har visserligen alltid varit en storfavorit för mig, men som jag tidigare berättat så går det bra bara jag klarar dendär första veckan utan. Nu t.ex. har jag inte ätit på snart en månad och känner att jag kunde hålla på ända till sommarn om jag så ville. Popcorn är gott ibland, men är lite av en periodare med den sorten. Skräpmat är jag inget stort fan av heller, så det klarar jag mig bra utan, blir bara sugen på fyllan eller i krabbis, och numera dricker jag alkohol så sällan att det är ganska lätt att undvika det också. Så då återstår choklad. Och choklad är ofta orsaken till allt ont i matväg. Choklad gör mig sugen på något sött. Det kan vara en dessert eller ett bakverk. Ofta ett bakverk. Är det ett bakverk som innehåller choklad har jag redan ätit upp det innan tanken "kanske inte denhär gången" farit genom mitt huvud. Helt på riktigt.

Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men bakverk och desserter triggar något i mig. Skulle kanske inte kalla det ett beroende, men något ditåt. Låtom oss säga såhär: Det är torsdag. Hela veckan har jag ätit bra och väntar bara på lördag då jag har min gottadag. På kaffepausen i jobbet bjuds det på chokladkex. Mockarutor. Dajmtårta. Nånting ditåt. Oftast något som innehåller choklad. Min första tanke: Nej! Du behöver inte detta, du har varit duktig och ska fortsätta vara det framtill lördag. Men så äter alla andra. Och ooh:ar och mmh:ar. Och frågar om inte jag ska ta nåt. Sitter och håller mig en stund, men så ger jag efter för frestelsen. Och vid första tuggan är jag såld. Fem sekunder senare är det slut och min kropp skriker efter mera. I tankarna mördar jag mig själv för vad jag gjorde. Men ändå gör jag samma sak nästa gång. Varenda jävla gång!

I mitt röda Nalle Puh-häfte för jag kostdagbok. Varje dag skriver jag upp allt jag äter, och hur mycket jag tränar. I slutet av månaden har jag en sammanfattning dit jag i olika kategorier, t.ex. "godis" "skräpmat" "kex" skriver in vad jag ätit av varje sort. Och mitt mål är att nån gång bara ha EN sak per kategori. Nå, ni kan ju gissa hur det ser ut för tillfället. Under "choklad" och "bulla" får jag ibland sätta in flera rader för att ha rum med allt jag stoppat i mig. Och det är lika deprimerande varje gång. Och efter varje sammanfattning bestämmer jag mig för att nu ska det bli ändring. Precis som efter varje vecka när jag sammanfattar allt "fusk" så tänker jag att såhär ska det inte vara. Men sen gör jag om det. Igen. Och igen. Och iiiigen. Och jag hatar mig själv så jäkla mycket för det. Hur jag än försöker så kommer jag inte undan domdär bullarna. Annars är jag väldigt envis men här går det bara inte. Skulle behöva ha nån som övervakar mig hela tiden. Stoppar mig. Förklarar hur skit jag kommer att må efteråt. Att det inte är värt det. Ett slags samvete som hindrar mig från att göra dåliga, ohälsosamma beslut.

Det allra värsta är ju att jag vet allt dethär. Jag vet precis hur jag funkar. Vilka situationer som triggar mig. Att jag är en "sällskapsätare". Men ändå kan jag inte hantera eller undvika sådana situationer. Hur mycket jag än vill gå ner i vikt och hur nöjd jag än är med resultaten hittills så gör jag om samma misstag igen och igen. Och det lämnar mig på +-0. Jag tränar mycket, men jag stoppar i mig mycket extra gotta också. Om jag kunde hålla det till dendär ENA saken dendär ENA dagen i veckan, då skulle allt vara frid och fröjd. För let's face it: Just nu har jag inte EN gottadag i veckan, utan snarare TRE. Och ibland gymmar jag inte ens tre dagar i veckan! Drömscenariot: Ifall jag bestämmer att på lördag ska jag äta en pizza som veckans gotta, då äter jag bara den. Och inte en pizza och fem kokosbollar och en cookie och en chokladplatta. Okej visst, det brukar inte bli så för mig, utan snarare att när jag ätit nåt gott så är jag sugen ännu nästa dag, och så kan jag inte säga nej om det bjuds på nåt gott. Och sen sitter jag där igen med sjuk mage och ett samvete som tar död på mig.

Såå vart ville jag då komma med dethär kilometerlånga inlägget? Ja inte vet jag om jag söker sympati eller klagomål direkt. Kanske bara nåt tips på vägen. Eller ett telefonnummer till en bakverksterapeut.