Run and suffer?

Ju mer vår det blir i luften desto mer saknar jag att springa. Ni som slaviskt följer mig (hahaha) vet ju att jag sommaren 2012 gjorde joggingsuccé. Eller ja, vad man nu ska kalla att från att i början av sommaren orka springa 800m i sträck och i slutet 4 kilometer. Har aldrig varit särskilt intresserad av att springa, jogga, vad man nu vill kalla det. Men den sommaren hade jag inget att förlora, så jag försökte. Och det var kul. Intressant att se hur långt man kan pressa sig själv. Roligt att se framsteg för varje gång. Och ja, det var ju inte dåligt för hälsan heller! Problemet? Jo, fick ju ryggskott i september samma år. Naprapaten hävdade att mitt springande kan ha varit en bidragande orsak till att min annars redan svaga rygg valde att ge upp. Fast det vet man ju aldrig säkert.

Så nu har jag funderat om jag skulle börja springa igen. Inte så långa turer, och bara på mjukt underlag, för att ta bort det värsta "skumpandet" på ryggen. Förstås ska jag konsultera med min naprapat nästa gång jag besöker honom (tisdag om två veckor). Men tanken gror redan i mitt huvud. Dendär känslan efter ett avslutat löppass är SÅ skön! "I feel like a million bucks" brukade jag tänka. Men samtidigt finns rädslan där för att bli dålig i ryggen igen. Det har ju varit bättre nu en bra stund. Och vad som än händer så vill jag aldrig få så sjukt som jag hade dendär perioden hösten 2012. Aldrig igen. Om det då måste betyda att jag aldrig får springa, lyfta, ja whatever. Ryggen ska jag ändå leva med resten av livet.