På det sjätte året

Mörk och ljus, kort och lång, hetlevrad och lugn, hemmakväll:are och utekväll:are... Listan på olikheterna kan göras oändligt lång. Och det var också det jag hakade upp mig på till en början, att vi är så himla olika. Vet inte hur många gånger vi stridit om saker vi varit oense om. Från dag ett har vi varit i luven på varandra, som katt och hund. Som Eminem sjunger, "that's what happens when a tornado meets a volcano". Två alfapersonligheter som ska försöka hitta balans. 

Det har inte varit vackert, så mycket kan jag säga. Det är nog fler gånger än nödvändigt jag gråtit mig till sömns på grund av nåt som börjat som två starka åsikter. Fler gånger som jag varit redo att packa kappsäcken. Vi har kastat saker, vi har skrikit, vi har smällt i dörrar och vi har hotat med alla de saker. Vi har varit otalade nästan en hel vecka. Vi har baktalat varann, vi har jobbat emot varann, vi har ignorerat varann och vi har tagit varandra för givet. Det gick så långt att vi slutade leva för varann, vi bara levde med varann. Levde våra egna liv, men i samma hus. Där runt vår femårsdag visste jag ärligt talat inte om det skulle komma en sjätte. Vi hade glidit så långt i från varandra att det inte kändes som någon vits att försöka längre. Jag sökte desperat runt mig, men kunde inte hitta något att hålla kvar vid. Såg inget ljus i slutet av tunneln. 

But at some point så vände det. Vet inte riktigt hur det gick till, eller när det hände, men plötsligt en dag så kändes det lite bättre. Jag började se små, små ljusglimtar. Vi började se varann, lyssna på varann, vi gjorde saker tillsammans igen. Den riktiga vändpunkten kom väl egentligen i maj när vi var på väg hem från Slash-konserten i Helsingfors. Orden som yttrades under den resan förändrade allt. 

Musikintresserade. Humoristiska. Logiska. Matglada. Varmanschaufförer. Likheterna och de gemensamma intressena finns där också, det som drar oss samman och håller oss ihop. Vi kan driva varann till vansinne i ena sekunden, medan vi i andra skämtar bort det. När lampan släcks och det bara är vi och våra funderingar, det är då guldkornen kommer fram. Som jag älskar hur han smeker mitt hår när han håller om mig. Eller när han sjunger "Soft kitty" åt mig när jag är sjuk. Hur han febrilt försöker hålla liv i en konversation på finska mer än tjugo sekunder. Och hur han alltid får mig att ge med mig när han frågar om vi kan köpa chips och dipp på en tisdag.

Sex år tog det, men vi har äntligen hittat den nu, vår gemensamma väg. Vi har skapat balans i vad som verkade vara ett oändligt kaos av åsikter, livsstilsskillnader och vem som har rätt eller fel. Och jag ser det tydligt nu, för första gången, jag ser framtiden tillsammans. Vi är kanske inte vad man kan kalla själsfränder, men det är han som lägger ett leende på mina läppar varje dag, precis lika mycket som han får mig att slita mitt hår i frustration. Sex år. Och jag vet nu att det blir många fler.