På bilderna ovan ser ni mig i augusti 2014, lite över ett år sen. Vi kan väl säga att jag var i mitt livs form, inte långt ifrån målet jag har i mitt huvud. Idag, september 2015, är jag så långt ifrån dedär bilderna att jag nästan blir tårögd. Ni vet ju hur mitt förra år var - sjuk, sjuk, och ännu mer sjuk. Nu har jag visserligen inte varit sjuk sen i juni (eller ja, jag håller som bäst på och blir förkyld tror jag), och har försökt mitt bästa med att komma igång med träning och kost efter semestern. Men vet ni, jag blir så otroligt förbannad! Både på mig själv, och på världen. Varför kan en människa äta precis vad hon vill, bara ligga på soffan och aldrig göra något extra, och ändå se ut som om hon stigit ut ur ett modemagasin? Medan en annan sliter och tränar flera gånger i veckan, tänker på vad hon stoppar i sig, men ändå ser ut som en jävla flodhäst? Nää-ä alltså, det är så jävla orättvist.
Här har jag kämpat på, enligt min egen mening åtminstone, ganska duktigt i augusti, inte ätit sådär överdrivet mycket gott, utan hållit mig till nån dag i veckan. Zumbat, promenerat, gått på gym två-tre dagar i veckan, cyklat till och från jobbet... Och ändå visade vågen igår när jag var hemma hos mamma och pappas (enda gången jag väger mig är när jag är där) att jag gått upp nästan 2 kg på ungefär en månad. JAG FATTAR INTE! Har inte vägt såhär mycket på flera år. Nu väger jag till och med en kilo mer än jag gjorde då i augusti 2013, när jag och Sabina körde igång min gymträning. Fatta alltså, just nu väger jag sju jävla kilo mera än denhär tiden förra året. Och det gör mig ledsen, arg, besviken, förbannad. Jag försöker ju, men det händer inget!
Så ska man bara tappert fortsätta att kämpa på, utan nåt positivt resultat. Denhär kampen har jag levt med hela mitt liv, och jag börjar bli så trött på den. Jag tror inte på dieter, jag tror på att man ska stoppa i sig passlig mängd och röra sig lite mer, så blir det balans i livet. Men snart försätter jag nog mig själv på nån jäkla svältdiet. Slutar träna, låter musklerna förtvina och äter bara nån fakin soppa, dag ut och dag in. Som om det skulle få mig att må bättre... Vet att jag skulle bli mycket gladare och positivare bara jag åtminstone skulle se lite resultat, det brukar peppa mig att fortsätta. Men just nu har jag bara lust att stänga in mig i rummet och fulgråta lite. För det hjälper ju.
Låter väldigt bekant och jag känner igen kampen na otroligt. Jag har märkt skillnad två gånger. En gång tå jag börja från noll och träna som en galning, och en gang gick jag faktiskt på pulversoppdiet, men ja, hur roligt va he? Int alls roligt :)
SvaraRadera