Ibland leker jag med tanken på vad jag skulle göra om jag levde ensam. Alltså om det på något vis skulle bli så att jag och Kalle skulle gå från varandra, skulle jag då ta vara på alla de drömmar jag har? Jag antar att det är rätt många som tänker såhär, att "oj, detdär skulle jag nog göra om jag inte...". Varför begränsar vi egentligen oss själva? Varför vågar vi inte mera? Varför tar vi inte chanserna så länge vi har dem, så vi inte behöver ångra oss senare? Vad är det egentligen vi är rädda för?!
Ja, det finns väl inga vettiga svar. Själv brukar jag ju som ni förstår skylla på att jag har ett jobb och jag har en sambo. Inget man går ifrån sådär bara, lämnar allt och sticker iväg. Men sen kommer jag alltid på att joho, så kan man visst göra. Se nu t.ex. på min kära Tees! Hon sa upp sig från jobbet, sålde sitt pick och pack, lämnade sin fästman i lägenheten och följde sina drömmar. Jobbade på barnhem i Thailand, flyttade till Barcelona. Visserligen förlorade hon en fästman i processen, men hon påbörjade ett nytt liv där i Barcelona, skaffade jobb, hittade pojkvän och nu är hon gravid. Hon flyttade hem till Finland, troligen tidigare än hon tänkt sig, men hon har åtminstone fått se mera av världen! Leva som hon ville ett tag. Göra det hon alltid önskat. Hon fick mersmak för livet där ute. Och jag beundrar det så fruktansvärt mycket. Många gånger bannades jag över hennes beslut, hon lämnade ju mig kvar, ensam här i mitt tråkiga ekorrhjul. Jag saknade henne nåt fruktansvärt och var sur för att hon var borta. Men varje gång jag tänkte tanken blev jag arg på mig själv, "nej Mimmi, du ska vara glad för att nån vågar leva ut sina drömmar, du borde också göra det nån gång!".
Och så är det ju. Man måste ju bara VÅGA. Visst är det en stor omställning, det är ju hela ditt liv som ska rivas upp och planteras om på ett nytt ställe! Men tänk vad många fina erfarenheter det kunde föra med sig. Många nya upplevelser, äventyr och bekantskaper du aldrig visste du kunde få. Det behöver ju inte ens vara så drastiskt att du säljer allt och sticker iväg på obestämd tid. Du kan ju lika gärna åka på en resa 2-3 månader. Jobba nånstans, utforska, sen återvända hem till jobb eller studier eller vad du nu håller på med hemma. Du kan ta ledigt från ditt vanliga jobb och åka för att jobba nån annanstans, i en annan stad, i ett annat land.
Jobba och bo ett tag i Australien är min allra största dröm här i livet. Är sååå avis på Jojo just nu!
En annan stor dröm har ett tag redan varit att jobba och bo i Norge. Fattade tycke för Trondheim under utbytet förra våren, och där kunde jag mycket väl tänka mig att jobba på barnehage.
Det sägs att ånger för att man aldrig rest iväg är det allra vanligaste när man är gammal. Och jag vill banne mig inte ångra något alls när jag sitter där i en soffa på ett ålderdomshem och ruttnar bort som en grönsak. Och JAG VEEEET att jag borde börja göra mera av de sakerna jag vill, börja sträva efter det jag drömmer om. Våga ta detdär steget, fast det kanske innebär en stor förändring, en omställning i det som känns tryggt och bra. Men jag är så fruktansvärt RÄDD. Rädd att förlora mänskorna jag har runt mig. Rädd att förlora fotfästet. Kanske är jag för kontrollfreak för att göra något spontant sådär. Kanske vill jag ha någon med mig på min stora resa i livet. Men jag vill fan i det inte ångra mig sen!
Så hur gör man?
Svåra val!
SvaraRaderaSambon och jag kom nyligen hem från en Australienresa så om någon vill höra om resan och omständigheterna/tankarna kring resan så berättar jag gärna.
va kul! jag är superintresserad! känns som att ja int alls vet va de finns för möjligheter, hur gör man, vart åker man, vad gör man.. så dela gärna med dig :)
RaderaJag tycker man ska följa sina drömmar! :D Passa på ännu före du har barn. Visst är det svårt då man har jobb. Själv sa jag upp mitt fast arbete, lämnade Jard ensam i lägenheten, lämnade min familj och syskon. MEN Dom människorna jag lämnade finns fortfarande kvar, jag har bättre relation till min fammo och min moffa eftersom jag uppskattar dem och saknar dem mera än vad jag gjorde då jag bodde hemma. Jag tror att om jag skulle ha lämnat kvar på mitt gamla jobb och inte åkt iväg så skulle jag definitivt sitta och ångra det resten av livet. Jag är 110% säker på att jag gjorde rätt val, även om jag var tveksam i början så kan jag nu säga att jag ångrar inte ett dugg att jag är här och skulle aldrig ha valt annorlunda. Jag har fortfarande kvar mitt förhållande, vi har ett ännu starkare förhållande än vad vi hade tidigare och jag tror att båda två har blivit starkare människor och man uppskattar varandra mera eftersom vi inte ses så ofta. Jag har sett mycket nytt, fått lära känna nya människor, en ny kultur och en massa annat. Sen finns det flera som inser att förhållandet kanske inte är menat att vara. Min rumskompis var förlovad då hon kom hit, men efter ett tag insåg de att det inte funkade. Nu är hon hittat sin "rätte" och säger att hon är lyckligare än nånsin, trots att den nya mannen bor i sverige, vilket betyder att de har också ett långdistans förhållande. Så det kan gå båda vägarna, men jag tror att är det menat att vara så är det, om inte så kommer nått bättre att dyka upp ;) Om det är nåt du verkligen har drömt om länge, och känner på dig nu redan att om du inte gör det, så kommer du ångra det, då känns det som att det är något som du ska göra! :) Om inte annat så åka för några månader för att se omkring, sen kan man alltid åka tillbaka till Finland om man vill. :)
SvaraRaderaja e så himla tudelad, tycker ju ja har e bra no på mitt jobb som ja entå ganska nyligen har fått. Kalle sko ja aldri få med me på na sånde "äventyr", å jaa-a.. he e så svårt, för ja sko SÅ vila fara iväg! åtminstoni för en litin stund, så ja no sko få prov på, man vejt jo aldri ho e känns. men he känns, åtminstone jyst no, som ett alltför stort steg för me. he e jo som do säger mycket troligt att livi ändras me he besluti man gör.. bån å hus å sånt kan jo nog vänt, men sko jo gärna ta med me nan på min resa.. just för att ja e så rädd för ho myki som ändras om ja sko far :/
Radera