31 maj 2014
Examenskalas
30 maj 2014
Fånga dagen
Vem har sagt att man inte kan sticka iväg på en cykeltur klockan 21 en fredagskväll? Istället för att ligga hemma och slöa medan Kalle och Einar spelade Playstation passade jag och Madde på att sticka ut på en 19 kilometers runda. I skaplig takt trampade vi längs härliga skogsvägar och hamnade tillslut i Vinlax. En timme och tio minuter senare var jag hemma igen. Bara att sätta på lite deodorant och nya kläder och så drar jag ut på en byrunda med grabbarna. Vilken skön fredag alltså. Och tack Madde, turen gjorde gott för kropp och knopp!
Last day
29 maj 2014
Om att försöka vara något man inte är
Själv hör jag förstås till den kategorin av mänskor som påstår att jag fullständigt struntar i ideal, jag går min egen väg, men sen finner jag mig själv gång på gång med att sucka över precis de saker idealen bygger på. Varför är jag byggd som jag är, varför åt jag dendär bullen på tisdag när det annars gick så bra med maten, varför kan jag inte ha mindre fettprocent på kroppen så att dedär nya musklerna kommer fram? Ja, ni hör ju själva hur det låter. Visst har jag alltid haft stor personlighet, jag har vågat ta för mig i livet när många andra backat undan. Men jag har också tidvis haft väldigt dåligt självförtroende. Och helt ärligt, vad är det som skapar dåligt självförtroende om inte ideal? Du ska se ut såhär, du ska klara av detdär, du ska orka göra sådär. Ingen mänska mår ju bra av att bli pressad att "göra som alla andra". Varför kan vi inte bara leva i en värld där det är OKEJ att vara precis som man är. Göra det man vill göra. Se ut som man själv mår bra av. Äta det man tycker är gott och det som får en att orka i vardagen. Varför skapar vi människor dessa sjuka ideal, som man bara "måste" leva upp till? Och varför "måste" vi egentligen leva upp till dem?
Som jag tidigare också skrivit så är ju den så kallade fitnesstrenden en stor grej just nu. Som att inte det räckte med att man "ska" vara smal, nu måste man vara både smal OCH tränad! För en som mig, med kraftig benbyggnad, stor muskelmassa och ännu större kärlek för maten så är det ju en helt omöjlig utmaning. Det ska inte ens behöva vara en utmaning, men så är det ju nuförtiden. Den ena värre än den andra. Man vill se vad man klarar av. Huvudet. Kroppen. Man vill bevisa för andra att JAG KLARAR MINSANN DETHÄR, SÅHESÅ. Och det är ju där felet sitter, att du vill bevisa för ANDRA att du kan, när det egentligen är för DIG SJÄLV du borde göra en förändring, om du måste göra en förändring.
Min kamp mot vågen började redan i lågstadiet. Alltid har jag varit för tjock, "över kurvan", fläskberg, äckel, allt detdär har jag fått höra i oändligheters oändlighet. Och ja, det tar på självförtroendet. Det får en att fundera varför man inte duger som man är. Vad det är som inte duger med mig och min kropp och mitt utseende. Och jag har försökt banta. Försökt svälta mig själv (och nästan lyckats). Gått upp och ner i vikt oftare än jag byter sockor på fötterna. Har det hjälpt? Nej, inte det minsta. Det har bara fått mig att må ännu värre.
Det är först nu, vid 23 års ålder, som jag inser att man behöver inte lyssna på alla andra, man behöver bara lyssna på sig själv. Ja, jag är smått överviktigt. Nej, det är inget jag i dagens läge mår dåligt av, det vill säga det ger mig inga fysiska bekymmer. Men jag är medveten om att det på lång sikt är illa att vara överviktig, speciellt om man inte gör nåt åt saken. Jag har aldrig varit särskilt sportig av mig, men sen jag började med zumba på hösten 2009 har träningen varit min grej. Sommaren 2012 började jag springa, och jag älskade vad det gjorde åt mitt självfötroende, detdär att kunna pressa sig liiite till varje gång. Tyvärr satte kroppen stopp för det, och det var inte förrän i augusti 2013 när jag steg in på ett gym för första gången som jag igen kände dendär välbehagskänslan träningen gav. Jag ÄLSKAR att träna. Det ger mig såna kickar. Och visst har det format mig, stärkt mig, både fysiskt och psykiskt. Men maten är mitt problem. Kärleken till det goda här i livet, till pizzorna, bullarna, såserna, pastan. Ni vet att jag kämpar med dethär, jag delar med mig av min resa åt er. På gott och ont. Vissa dagar är bättre än andra. Ibland går det bra att lämna bort brödet, potatisen, kaffedoppet. Andra dagar är det mindre roligt att tacka nej, försöka fylla ut med sallad.
Idag är en sån dag då jag tvivlar på min existens och självdisciplin. Som ni kanske vet så har jag ett delmål tills midsommar, jag vill väga 75 kg. Startvikten i augusti var runt 82-84. Jag vet att jag gått ner mycket, men gått upp i muskelmassa också. Och det accepterar jag, det är inte dendär siffran jag stör mig på så mycket egentligen. Utan det är principen. Det är tanken på hur långt jag kunde ha kommit om jag hade ett sundare förhållande till mat. Kanske hade jag redan nått mitt huvudmål, 70 kg, om jag aktivt sen hösten tänkt på vad jag stoppat i mig, och tränat likadant som jag gjort. Kanske, kanske inte. Hursomhelst, efter att jag fuskat är jag alltid fast besluten att NU BANNE MIG SKA DET BLI ÄNDRING. Och så går det en dag. Två. Kanske tre. Och så fuskar jag igen. Och då är det kört. Kört med självdisciplinen, kört med självförtroendet. Och jag mår så jävla dåligt över det. Blir så besviken på mig själv. Knivar mig själv i ryggen, igen och igen och igen. Stirrar mig blind på siffran på vågen, på fläsket i spegeln. Och blir så ledsen, så ledsen, för att jag inte har kontroll över mig själv, över mitt eget liv.
Jag har alltid varit motiverad, viljan finns där, men inte psyket, tydligen. Klein i hovo, pallar inte trycket, kan inte motstå frestelser. Vill, men orkar inte kämpa. Jag är så trött på att kämpa, vill bara ge upp, varje dag vill jag köpa en chipspåse och trycka i mig allt. Men jag fortsätter kämpa. Hovo i skick, det ska gå, nån dag.
Vart jag ville komma med denna femhundra kilometer långa text var dethär: Felet vi alla gör är att jämföra oss med andra, kämpa för någon annans skull. När vi lär oss att göra saker för oss själva, kämpa för vår egen skull, då är vi på rätt väg. Fitnesstrender och dieter hit och dit, varför följa dem om du egentligen inte känner att du vill, att du inte kan? Gör det för att DU vill förändra ditt liv, dina levnadsvanor. Gör det på DITT sätt, i din egen takt. Du kan aldrig bli nån eller nåt du inte är. Du kan bara förbättra dig själv. Och det spelar ingen jävla roll hur länge det tar, bara initiativet kommer från dig själv.
Därför ger jag aldrig upp. Det får ta femton år om det så vill. Jag kämpar vidare, för det är ju JAG som ska må bra i slutändan. Ingen annan. Bara jag.
Den lediga torsdagen
28 maj 2014
Miss you, miss you
27 maj 2014
Shine for you
26 maj 2014
Måndag
25 maj 2014
Vad kolhydrater gör mot mig
För allas information, just nu sitter jag i bussen med världens magkramp. Intressesmurfarna hoppar av förtjusning och jag funderar vad i helvete jag ätit som gjort min mage såhär upprörd. Jag vet svaret - kolhydrater. Detta är vad som händer varenda jävla gång jag konsumerar större mängder kolhydrater såsom bröd, pasta osv. Och alkohol, givetvis.
Därför har jag också valt att i vanliga livet välja bort dessa källor så långt det bara går. Äter bröd en gång i veckan, om vi har nybakta semlor som sig bör på torsdagar. Fredagen går åt att -ursäkta nu- gasa ut allt. På dagen i jobbet äter jag vanlig husmanskost, men väljer bort potatis om jag kan. Till middag skulle jag mycket väl klara mig på en sallad, soppa eller fil, men alla gånger klarar jag inte av spaghetti o morosås-suget. Det beror lite på hur jag tränar också. Vissa dagar behöver jag mera kolisar för att orka.
Nu i torsdags innan vi åkte iväg hade vi ärtsoppa(!) och nybakta semlor till lunch. Sen sov jag knappt på natten, vi reste och åt på skumma tider. Smoothie klockan fem på morgonen och sen brutal frukostbuffet klockan halv nio. Efter det ingen mat förutom lite nötter förrän pasta med lax sex på kvällen. Igår startade dagen med brutal frukostbuffet igen, pehmis och en påse naturgodis på dagen, nachos med ost och köttfärs klockan ett. Sen bara plock och frukt under revyn. En lonkero, en halv pizza Hawaii och en öl. Sömn ca 6h. Idag frukostbuffet för tredje gången, en stooor påse naturgodis har jag snaskat på under dagen, och så hamburgare o franska på restaurang klockan fyra. En pehmis och nötpåsen till slut.
Fy helvete hur jag mår. Har inget vatten att skölja med heller, och vi stannar inte förrän om två timmar ungefär. Sorry kroppen för hur jag behandlat dig, lovar att göra upp för detta i veckan. Funderar till och med på att köra en detox-rensning för att få bort allt crap.. Nån som har erfarenhet? Vill. Inte. Må. Såhär. Mera.
Påväg hem
På en väg nånstans genom Finland, i solnedgången. Båtresan var lång och lika länge har vi kvar innan vi är hemma och i säng. Men en skön helg på Åland har vi bakom, med härligt väder, god mat, en lyckad revyföreställning, och detta förstås i trevligt sällskap!
Fastän helgen inte bjudit på mycket sömn och känsla av att vara utvilad, och denna natt knappast blir bättre, så är det jobb och vardag som gäller igen imorgon. Tack och lov så har jag stängningsskifte och börjar först kl 9! Men hamnar ju att vara ända till 17 då istället...
Mycket på agendan kommande vecka också. Uppdrag hitta examensklänning måste jag utföra nån dag. Sen är det festkommittémöte, talko, diverse bakningsprojekt inför lördagens kalas i Jutas, examensfest x2, eventuellt klassträff och ifall inte så drar jag väl iväg på nåt annat galej. Håhåja, tur att man bara lever en gång!
Examensfin
Ja den ääälskar jag, och skulle gärna sätta på mig den. Men har använt den så många gånger nu så jag blir nog knappast förlåten om jag tar på mig den på ett till festligt tillfälle. Den har figurerat på både bröllop, studentkalas, dimission - på både min egen och årskursen före. Så ja, den skippar vi direkt! Den klänningen kommer från Dress Like Marie, och jag kunde mycket väl titta in där nån dag, för jag vet de har massa snyggt, speciellt sånt som jag gillar: färg och mönster. Se nu t.ex. på dessa två:
24 maj 2014
Om böcker
Böcker jag velat läsa länge, böckerna som står som grund till serien Game of Thrones, dvs. George RR Martin's A Song of Fire and Ice, och så vidare. Och en förstås Fifty Shades-trilogin. Har lovat mig själv att åtminstone läsa tre böcker i sommar. Borde ju ha all tid i världen under mina fyra veckor semester i juli. Så ja, inga ursäkter. Ut i solstolen och boken i högsta hugg! Tiden går ju snabbare bara man gör nåt intressant, eller hur?
Hur är det med er andra, är ni bokmalar eller är ni också duktiga på att undvika litteratur?