Varje gång jag är i Jeppis sticker det till lite i hjärtat. Har liksom inte orkat processa det i min lilla hjärna ännu att jag faktiskt inte ska tillbaka dit i höst. Inte blicka ut över Nylunds bageri när jag borstar tänderna. Inte krypa ner i den mysiga kojan till säng. Inte lyssna när folk åker upp och ner med hissen på de konstigaste tiderna. Inte hoppa på cykeln och trampa iväg till skolan. Inte gå på morgon-powerwalks runt Västermalm. Aldrig mer vakna upp på Västermalmsbrinken... Oh man, det är faktiskt riktigt deprimerande!
Visst trivs jag här på Kyrkbackan också, men ni vet hur det är.. Första hemmet är alltid första hemmet. Så många fina minnen. Så många tårar, skratt, allting har jag upplevt där. Jag har både upplevt samboliv och livet som ensamboende. Man kan nog säga att det var på Västermalmsbrinken som jag fann mig själv, på sätt och vis. Jag behövde dendär tiden för mig själv, fast jag inte först ville inse det. Det gjorde bra för mig, att ha dedär 5 väggarna för mig själv. Jag växte som person. Och därför kommer jag aldrig att glömma. Aldrig glömma känslan som detdär stället framkallade varje gång jag steg innanför dörren - en lättnadens suck, nu är jag hemma. Hoppas att jag en vacker dag ska känna likadant om dethär stället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar