Musiktips #4

Torsdag, och dags för veckans musiktips. Ikväll ska ni få höra om ett band som var mycket viktiga för mig under en svår period av mitt liv. Stilistiskt så var denna musikgenre långt ifrån vad jag lyssnat på tidigare, men inte alltför avlägset från vad jag lyssnade på därefter. I sexan-sjuan var livet allt annat än lätt, och då passade dethär bandet som handen i handsken. Vi ska nog inte gå in på detaljerna desto mer, men vi kan säga som så, att dessa grabbar har jag spenderat många timmar med i min ensamhet. Jag pratar förstås om finska HIM.

Till skillnad från Westlife och Britney Spears, som jag tidigare berättat om här i min lilla inläggsserie, så har HIM aldrig varit ett band jag hört på och fått feelis av. Många av deras låtar betydde en gång i tiden otroligt mycket för mig, eftersom jag kunde relatera till dem där och då. I dagens läge, not so much. Men det finns EN låt som jag alltid kommer bära med mig från den tiden, och här ska ni få den (och några andra bra):

Dethär räknas väl knappast som HIM, men eftersom också The Rasmus var en favorit denhär tiden i livet, så var ju Ville Valo OCH Lauri Ylönen en toppenkombo:

Okej, okej, jag erkänner! Jag sjöng med i varenda låt jag YouTubade och fördes tillbaks många år i tiden. Fick faktiskt feelis. Kanske inte bra, men.. Älskar nog fortfarande HIM, verkar det som. Nåja. Nästa vecka ska jag berätta för er om bandet som för alltid förändrade musikens betydelse för mig, som än idag är en av mina absoluta favoriter. Stay tuned!