Vissa dagar ligger den tätt omkring mig, den där känslan av att det bara är jag i hela vida världen som aldrig går framåt i livet. Som en tjock ångest kan den packa på bröstet vissa kvällar, när jag tänker på hur gammal jag är, och vart jag kommit i mitt liv. Visst, jag har tre examen, bostad, sambo och jobb. Jag är på inget vis olycklig med mina val, eller var jag står just nu i livet. Men det känns ändå som om något fattas.
Sen jag gick ut yrkesskolan har jag väntat på att livet ska börja. Nån av er kanske minns ett inlägg jag skrev om precis samma ämne för ungefär ett och ett halvt år sen. Den där samma känslan har jag nu, fast tio gånger starkare. Det senaste året har jag ju visserligen hunnit bryta upp ett sex år långt förhållande och inleda ett nytt, så att förvänta mig att jag skulle kunna plocka upp tråden där jag lade ner den är väl att ta i lite. Eller åtminstone om man frågar samhället. Själv har jag varit redo att skaffa barn sen jag var tjugo ungefär, och drömt om både bröllop och husbygge långt före det... Men det fattar jag väl själv, att som läget ser ut precis just nu har jag inte riktigt möjlighet att verkställa nån av mina framtidsdrömmar. Vem förlovar eller gifter sig när man varit tillsammans under ett år? Vem köper ett hus när partnern nyss köpt lägenhet? Vem skaffar barn när man inte har fast tjänst? Ja ni fattar nog jargongen.. Och det gör mig så oerhört frustrerad. Jag är på alla vis redo att ta nästa steg i livet, vilken stig det nu än är, men det känns som om folk förväntar sig att jag bara ska vänta. Och det är det värsta jag vet, att vänta. Planlös, stampande på stället, väntande på "rätt läge" eller vad ni nu vill kalla det.
Det jag skrev då i augusti 2015, kan jag fortfarande skriva under. Det känns som om det är min tur att gå vidare nu, att glädjas över livet och att vara lycklig med tillvaron. Jag är så innerligt trött på att stå här och se på alla andras lycka. Visst gläds jag med mina nära och kära när de tar nästa steg i livet, men det påminner mig bara om hur "misslyckad" jag själv är.
All säger "Du hinner nog", "Njut åv nuet" osv. Visst, man ska väl int stress sig in i nan situation bara för att samhället "kräver" vissa saker vid vissa åldrar. Men ja tycker int heller man ska undvik saker bara om omgivningen runtom sku koll surt på en. Vaför int förlova sig om e känns som ett genomtänkt val? Vaför int skaff barn fast man int har fast tjänst, ifall man drömmer om familjeliv framom karriär. E handlar väl om ens egna prioriteringar å va man vill me livet. Tycker int du ska gå me denhär pressen i kroppen, utan istället göra å verkställ he som du tror att ni sku må bra av i dagsläget! ♡♡
SvaraRaderanå absolut ska man jo "följ hjärta" tå e kombär ti sånahe saker. ga på magkänslo, heilt enkelt! å ein deil åv me tänker jo precis så, att "skit i va all ader tycker å tänker", men en annan deil kanski bromsar å vill känn efter liti.. så he e jo en balansgång. men i slutändan så blir e väl oftast nog bra hu man än gör!
RaderaTycker man ska int tänk på va folk förväntar sig, e man själv säker på sin sak va spelar e då för roll om man varit ilag under ett är elr 5 år :) sko nåo bara kör ja å int vänt om båda e av sama viljo! :)
SvaraRaderanä he har du väl rätt i, egentligen sku man väl heilt kallt bod skit i va folk omkring ein tycker, å göra he man sjölv vill.. men i slutändan så påverkas man jo åv tem valen på olika sätt å, t.ex. sku ja bli gravid no så minskar jo definitivt mina chanser för att få ett fast jobb. å har ja itt ett fast jobb så ere jo liti svårt att få ett banklån som räcker ti ett hus. så he e jo myki såna saker att funder på å :/
RaderaJag e väl ett ganska bra exempel på att livet fungerar (och känns bra!) med att få två barn utan fast tjänst, och bygg hus utan fast tjänst. Förlova oss gjor vi ju också snabbt, och he känsta som ett bra beslut tå. Ja kan nog erkänn att e absolut sku ha känsta ekonomiskt tryggare att få barn om man sku ha hunni jobb föri och ha en tjänst att gå tillbaks till, men om tidpunkten överlag känns rätt e nog int ett vikariat eller arbetslöshet ett hinder. I dagens samhälle veit man ju aldri hur arbetssituationen sir ut om t.ex. 3 år, så ibland får man nog så lov att bara tuta å köra om allt för övrigt känns bra :)
SvaraRaderaallt gar ju, absolut! he finns e ju mang bevis på. he finns ju inget "rätt eller fel" med i vilken ordning man gör saker egentligen, å ti som har nanting att mojtt på får väl ha he tå ;)
RaderaEn lägenhet kan man ju hyra ut.
SvaraRaderajo om man har såna ekonomiska möjligheter att ändå få ett ordentligt huslån med ett redan rätt stort lån på lägenheten...
RaderaKänner igen tankegångarna.. tänkte också mycket på såna saker när jag bodde i Österbotten. "Dom flesta" gör på samma sätt och följer vissa mönster. Väldigt traditionellt. Men när jag nu bott så många år därifrån har jag verkligen märkt hur olika man kan göra. Det finns ingen mall för hur livet bör se ut, bara man är lycklig själv. Man är kanske inte ens öerlycklig varje dag, men NÖJD med det man har. Jag är över 30 men har inte byggt nåt hus som jag drömde om i 20-årsåldern, men e lika lycklig för det. Kanske gör det när jag fyller 40 istället liksom :) Njut av allt fint du har i livet och kasta dej in i nästa steg (vad det än må vara) precis direkt när ni känner er redo! :)
SvaraRadera<3 Skit i vad omgivningen säger, spara så mycket pengar som möjligt (behövs på all punkter ;) ) och följ hjärta :)Tror inte man kan själv välj när bästa tiden är för allt, utan det kommer nog till en.
SvaraRadera