Out of words

Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera över om jag är två olika personer. Har alltid uppfattat mig själv som social och utåtriktad, men samtidigt är jag stundvis väldigt tillbakadragen och tyst. Den senaste tiden har jag känt mig lite nedstämd och less på livet och vardagen, som ni säkert förstått. Detta har lett till att jag kanske dragit mig tillbaka lite socialt, och mest hållit mig i mina egna tankar. Hemma har det varit väldigt tyst, och det är en sak jag funderat en hel del på - vart mina ord försvinner. Ibland har jag tusen miljoner saker att säga, jag är en pladderkvarn utan dess like och det går knappt att stoppa mina ords framfart. Speciellt kommer detta drag fram när jag hamnar in på ett ämne jag verkligen brinner för eller irriterar mig på. Men sen kommer kontrasten emot, och jag har inget att säga. Inte ett skit. Kommer inte på en endaste fråga att fråga, eller historia att dela med mig av. Orden försvinner helt ur mig och jag drar mig längre och längre bort. Att jag är dålig på att kallprata har jag väl alltid vetat, men att det står helt still i min hjärna, det är något nytt för mig. Och det skrämmer mig lite, den där känslan av tomhet och tysthet, som fastnat inuti mig.