Ett lite djupare inlägg idag...
Det finns bättre dagar, och det finns sämre. Det finns dagar då man har hur mycket energi som helst, och det finns dagar då man helst av allt skulle krypa tillbaks ner under täcket innan lunchen är över. Dagar då livet känns som en dans på rosor, och dagar då man kunde jämföras med en sur disktrasa, eller kanske ett åskmoln. Och sen finns det de där dagarna där emellan. Dagarna då allt bara känns som en enda tjock dimma. Dagar, då den enda beskrivningen som passar in på humöret är "vet ej". Man liksom vandrar igenom en gråzon och hittar inga ljusglimtar, men ändå blir man inte helt uppslukad av mörkret. Om ni förstår hur jag menar? Man bara finns, liksom, men inte mer än så.
En längre tid nu har jag känt mig lite trött på mitt liv. Det känns som jag fastnat på stället, helt enkelt. Ni har säkert läst det förut, men det känns som om mitt liv är det enda som aldrig rör sig framåt. Alltid står jag och stampar i samma gamla grop, klättrar upp och faller ner på stegen som är mitt liv. Jag står där på kanten och greppar så hårt fast vid det jag hittar, vad som helst, för att få vara kvar, men det slutar alltid med att jag faller. Och sen står jag där igen, på bottnen av gropen, och undrar hur i hela helvete jag hamnade där. Igen. Jag försöker motivera mig med positiva saker, nåt att se framemot, jag försöker hitta glädjen i de små sakerna. Men det hjälper inte alltid.
Ibland känns det som om jag är två personer. Den glada och den ledsna. Hjärtat och hjärnan, tudelade. Jag är så medveten om mig själv och mina känslor, men samtidigt så jävla dum. Ibland kan jag se mig själv uppifrån, och riva mig i håret över beslut jag gjort, saker jag sagt, eller inte sagt. Gör om samma misstag hela tiden. Stannar kvar fast jag ibland vill bort. Vågar inte, fast jag så gärna vill bryta mina mönster. Så modig, men samtidigt så jädra feg. På ytan ser allt bra ut, men går man på djupet är jag så sönder att jag inte ens själv vill börja luckra upp det trassel som finns inuti.
Jag har alltid varit stark, alltid stått upp för vad jag tror, vad jag tycker, vem jag är. Men det har aldrig varit lätt. Det har funnits tillfällen då också jag varit svag, då hela min existens brutits ner till beståndsdelar. Jag har låtit mörkret ta mig, mer än en gång. Det är visserligen många år sen nu, men ibland kan det komma tillbaks till mig, i glimtar. Det kan vara en sång, en plats, en person, en känsla. Och ännu kan det få mig att rysa till, ända in i själen. Jag är en ganska mörk person inuti, det har jag alltid varit. Men jag vill tro och hoppas att livet kan forma om en. Att en människa aldrig är definierad av sitt förflutna. Att man, jag, ännu kan bli den bästa versionen av mig själv. Vara lycklig.
För jag vet jag är värd det.
<3
SvaraRadera