För ganska exakt sex år sen träffade jag för första gången en liten Kimokille vid namn Conny. Vi umgicks i samma gäng en hel sommar och kom att bli riktigt goda vänner. Med Conny kunde jag prata om vadsomhelst, närsomhelst. Vet inte hur många nattliga konversationer vi traglat igenom på msn. Hur många gånger vi ringt och gjort upp helgplaner. Diskuterat himmel och jord. Men sen kom livet emellan. Andra kompisar. Kärlek för min del. Och plötsligt hade vi inte pratat med varann på över fyra år. Jag hade inte ens lagt märke till hur mycket tid som passerat. Inte lagt märke till att det var något som fattades i mitt liv. Inte förrän ungefär ett år tillbaka, när det plötsligt slog oss en sen sommarkväll: Varför slutade vi egentligen umgås? Den samma natten pratade vi i telefon över en timme. Detta var början på en intensiv period med att ta upp förlorad tid. Jag menar, hur mycket hade inte vi otalt efter FYRA ÅR på olika håll? Under dethär året som gått har jag insett hur mycket jag egentligen saknat Conny i mitt liv. Med honom kan jag riktigt vara mig själv. Vi kan prata bort timmar. Och vet ni, det känns som om ingen tid alls passerat. Som om han alltid funnits där. För så är det väl med äkta vänner. De finns alltid där, fastän de ibland är långt borta. Tack Conny för att du är min vän. Att du finns där ännu, efter såhär lång tid. För att du ville spendera ännu en tråkig fredagkväll med mig, pratandes om livet i allmänhet och gamla minnen i synnerhet.
A long long time ago, I can still remember...
Vilket fint inlägg. Sånde vänskap ska man håll hårt i. :)
SvaraRadera