Året när jag inte kör varmans längre

Sju år. I sju år har jag firat första maj-helgen på Kemora i Vetil. Med allt mellan strålande sol och snöslask som väder. Allt från 15 timmars dagar till bara några få. Sju år har jag stått där på startstrecket med foten skakande på kopplingen och adrenalinet pumpande i blodet. I sju år har det varit början på varmanssäsongen för mig, att köra på Asfalttikunkku på Kemora. Men inte i år.

På det åttonde året tog jag beslutet att inte lösa ut min varmanslicens. Inte betala försäkringen. Redan förra året kände jag att det inte var riktigt som det ska vara, när det kommer till varmans. Ni vet, känslan var inte längre den samma, och inte motivationen heller. Jag säger absolut inte att jag tappat intresset, tvärtom, men vi kan väl säga att min livssituation har ändrat så pass mycket det senaste året att det helt enkelt inte känns rätt längre. Jag försöker acceptera att den tiden i mitt liv är förbi nu, när jag hade en så kallad varmanskarriär. Nu är det dags att fokusera på annat.

Det är tufft för mig, det ska jag berätta för er. Hela sporten och allt som följde med den har varit en så stor del av mitt liv i många år, att det definitivt kommer att lämna ett stort tomrum. Men såhär har jag valt, och jag hoppas ju givetvis att kunna återuppta tävlandet igen en vacker dag. Tills dess så nöjer jag mig med styrelsearbetet för NNSB och alla talkon och funktionärsuppdrag som det för med sig. Så får vi se vart livet för mig framöver...