What jokkis is all about

Rubrikbytardagens tredje inlägg på intågande här: Sofie gav mig rubriken och motiveringen "Jag har en småkusin som kör jokkis, men har aldrig kommit mig för att fråga honom vad det handlar om. Jag tänkte att du kanske kan förklara så att jag (kvinna, inte så bilintresserad) kan förstå vad det handlar om och vari tjusningen ligger." Och det gör jag ju förstås gärna!

Varmans, alltså jokkis, har varit en del av mitt liv sen barnsben. Pappa körde faktiskt jokkis på 80-talet och början på -90, men lade av när vi barn kom till livet. Ändå har vi under årens lopp gått och sett på x-antal tävlingar vid Måtasberget i Jepo. Jag minns speciellt väl en het junidag 2009 när jag och Linn, i sällskap av Kimograbbarna, stod och beundrade det sprutande gruset under Sorakunkku-tävlingen. "En vacker da ska jag å kör varmans!" kläckte jag bestämt ur mig. Linn fnissade och sa "Gör to he så skaffar ja en lavabil å kombär å bogser de!". Vad vi inte visste då var att jag bara några månader senare skulle träffa en kille vars hela familj var engagerad i varmans. En kille som senare blev min sambo. Och vad vi inte visste var, att jag mindre än ett år senare skulle köra min allra första jokkistävling.

Den 22.5.2010 åkte jag iväg till Lappo ABC för att skriva varmanslicens. Betalde medlemsavgift till NNSB. Förberedde mig mentalt. Hjälpte till att måla bilen. Den tredje juli satt jag för första gången där på startplattan i Härmä med ögonen spänd på startflaggaren. Pulsen på tvåhundra. Foten skakade så mycket att jag var rädd att jag skulle släppa kopplingen om vi inte fick åka iväg snart. Men det fick vi. Tror inte det finns nån känsla i hela världen, inte som jag upplevt än i alla fall, som kan klå känslan av när den blåvita flaggan flyger upp och man får åka iväg. Adrenalinet. Vrålet från motorn. Det kommer aldrig finnas tillräckligt med ord för mig att beskriva den känslan. Helt fantastiskt, samtidigt som man är livrädd.

Hur ska jag då beskriva, i enkelhet, vad jokkis egentligen är? Vad det går ut på? För det är så mycket mer än gamla skrotbilar som kör runt en bana. Det är så mycket mer än snö och regn och solsken och femton graders skillnad på en och samma helg. Så mycket mer än varm O´boy och smörgåsar i picknickkorgen, så mycket mer än tio timmar utomhus i ett sträck. Det är så mycket mer än glädje och besvikelse. Så mycket mer än fulla odrägliga finnar i publiken. Allra mest är det nog en gemenskap utan dess like. Det är spännande. En adrenalinkick. Det är roligt, men också förargande.

Tänk dig att du satt två månader på att skruva en bil. Många timmar på internätet i jakt på de rätta delarna. X-antal euro på att fixa allt. Målat och klistrat reklam. Lastat på trailern, packat hela dragbilen full. Kört hundratals kilometer. Betalt anmälningsavgiften, satt på dig körkläderna. Suttit där och skakat med foten på kopplingen på startplattan. Åkt iväg. Och så blir du utknuffad i första kurvan. Du voltar omkull. Och din bil är kaputt. All dendär tiden och energin och pengarna, på att få köra några hundra meter. Det SUGER. Men ändå är det helt totalt värt det. Konstigt nog.

Nu blev dethär en hel roman och jag har fortfarande inte svarat på vad man riktigt GÖR i jokkis. Kort och gott: Du fixar en bil åt dig, du anmäler dig till en tävling. Det finns skilda klasser: Allmän, EVK, junior, dam och senior. I klassen kör du ett grundheat, därifrån du, beroende på placering, stiger till nästa "nivå". En vanlig stege i damklassen brukar t.ex. vara 7 bilar, varav placering 1-2 direkt till semifinal, 3-4 till keräily och resten till välierä. Man kör om placeringar (förutom på Kardaanikunkku, där man kör på tid). I damklassen har det varit allt mellan 8 och 150 deltagare, när jag kört. Min bästa placering är 4:e. Oftast kör vi bara på "byaköror", alltså små tävlingar. Priset är sällan i pengar, oftast är det sakpriser såsom gräsklippare, verktygsbackar, ackur.. Sånt man kan behöva inom sporten. Ja, och sen är det ju budgivning också i slutet av varje tävling.

Har tidigare skrivit ett inlägg om hur budgivningen i varmans går till, eftersom det är ganska komplicerat, för utomstående i alla fall. Det inlägget kan ni läsa här. Kan tillägga att reglerna ändras lite varje år, nu har t.ex. budantalet ändrats från fem till tre bud, och priserna stigit. Men annars funkar det fortsättningsvis på samma vis!

Ja, och mer än såhär tänkte jag inte skriva. Jag hoppas ni på ett litet vänster åtminstone förstår vad varmans går ut på, och varför folk sysslar med det. Det är helt klart den bästa sporten i hela världen, om ni frågar mig. Så mycket glädje och besvikelse, varmt och kallt, pigg och trött, på en och samma gång. Världens bästa adrenalinrush. Billigt roligt? Kanske inte, men helt klart värt varenda cent!