Live the life you've imagined

Kix skrev för några dagar sen ett inlägg som fick det att snurra i mitt hjärnkontor. Läste det till att börja med på mobilen, men som vanligt orkade jag inte besvära mig att kommentera (har ni också det problemet när ni läser bloggar på telefonen??). Men inlägget stannade kvar i huvudet och nästa dag fick jag så lov att läsa det igen - denna gång på datorn. Tyckte fortfarande att det var bra, och skrev en kommentar åt Kix att jag ska göra ett "bloggsvar" åt henne. Nå, nu har jag då tagit mig i kragen och diktat ihop en "liten" (hahaha dagens skämt!) ramsa åt er!

I dagens läge tror jag det är ganska lätt att tappa bort sig själv i alla de tusentals förväntningar som ställs och finns. Om det inte är någon annan som ställer dedär förväntningarna, så är det man själv som målar upp bilder på hur man "borde" vara. Man borde ha en utbildning. Man borde ha ett jobb. Man borde ha ett vettigt ställe att bo på. Man borde gifta sig. Man borde skaffa barn. Man borde pensionsspara redan när man är tjugotre. Ja, ni fattar. Alla dedär förväntningarna som samhället ställer på en. För att inte tala om att det blir värre ju högre upp i åldrarna och ju längre fram i livet man kommer.

"Har du tänkt förlova dig snart? Funderar ni på husbygge? När ska ni skaffa barn?". Tror att frågor som dessa är ganska vanliga, om man som mig, är i en livssituation där studier är avklarade, man har ett jobb, en bostad och en partner sen flera år tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag fått nån av dessa frågor det senaste året. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska svara. "Nee itt ere väl läge fö he itt!"? Ja, jag vill nog förlova mig nån gång. Kanske inte riktigt just nu bara, utan när det känns rätt. När det känns bra, när det känns som det är läge för det. Ja, jag tänker hela tiden på husbygge, men just nu har jag inga sådana summor med pengar att sätta på boende. Jepp, jag har nog tänkt skaffa barn, men när vet jag inte. Kanske om ett år, kanske om fem? Det är ju inte bara mitt beslut, detdär. Och dessutom vet man ju inte om man ens kan få barn. Det är förresten nåt som jag funderat på ganska mycket på senaste tiden. Tänk om man inte kan? Vad ska folk då säga, tycka och tänka?

Där kommer vi in på nästa sak som handlar om förväntningarna i dagens värld. Varför är vi, människorna, varför är jag, så upphängd på vad andra människor tycker och tänker? Varför kan man inte bara köra sin egen grej, och fullständigt strunta i vad andra säger och gör? Varför måste man alltid jämföra sig med andra? Ett bra exempel, som jag tycker syns mera och mera, är att folk "hakar på" trender. Ta nu t.ex. fitnesstrenden som varit på tapeten ett tag. Eller att man ska välja ekologiskt. Ja, det kan ju egentligen handla om vad som helst. Vilka blöjor som är bäst åt barnen, vad du borde använda eller inte använda för hårprodukter. Om man ska handla nytt eller återanvända. Om det är hälsosamt eller inte att äta mycket fett. Alla dessa saker syns i media, vi kan läsa om det i tidningarna, det finns på Facebook, vi både läser och skriver om det i våra bloggar. Överallt finns dessa intryck som man ska sålla bland. Och ibland blir jag nästan tokig när jag ser hur lätt människor påverkas av det som finns omkring dem.

Nej, jag säger inte att jag inte påverkas. Visst gör jag det, självklart. Men jag tror att jag är ganska bra på att välja ut det jag låter komma nära på, och det jag förkastar. Låt mig ge er ett riktigt praktexempel: Bloggvärlden i svenskfinland har verkligen ett uppsving just nu. Nya bloggförmågor ploppar upp här och där, det skrivs det ena briljanta inlägget efter det andra. Ändå känner jag lite att det är en trend dethär också, med att ha bloggen och de finlandssvenska bloggarna i fokus. Förstå mig inte fel nu, jag tycker det är toppen att vi som bloggar i svenskfinland får lite synlighet! JAG tycker det är toppen, för det ger mig sån inspiration. Men ibland när jag klickar in mig på en blogg får jag bara känslan av att detta hade personen aldrig skrivit, om det inte varit för "bloggtrenden" just nu. Förstår ni hur jag menar? Man kanske skriver inlägg bara för att folk förväntar sig att man ska göra det. Inte för att man själv vill. Ja, tappade kanske tråden lite nu, dethär med bloggar är en helt annan story, får nog ta och spinna vidare på det i ett skillt inlägg märker jag!

Om jag går till mig själv och förväntningarna på mig så känns det lite motstridigt just nu. Jag är i den åldern då jag både förväntas "leva mitt liv medan jag kan" och samtidigt ska anamma framtiden; familjen lurar runt hörnet. Om man ser på min umgängeskrets så är ungefär hälften fortfarande ute och festar på helgerna, medan andra nyss har fått barn, förlovat sig, gift sig eller håller på och bygger hus. Och där nånstans mittemellan står jag. En del av mig kan inte annat än längta efter barn och hus och detdär "svenssonlivet" jag alltid drömt om, medan andra halvan fortfarande känner att jag borde hinna göra något så länge jag är ung. Ni vet, gå på galna fester och resa jorden runt. Speciellt resedelen har satt sig riktigt hårt i mig. Jag vill hinna se så mycket! Vill åka till Australien och backpacka/jobba en tid. Roadtrip genom USA. Bo och jobba i Norge. Kanske tågluffa genom Europa (inte så högt på listan, men det är en såndär typisk sak ungdomar brukar göra, eller hur?). Sånt.

Och här kommer den svåraste biten - hur ska man kunna göra allt dethär, när man har just jobb, boende och partner sen flera år tillbaka? Ja, det är den stora frågan här i livet, antar jag. Prioriteringar tror jag svaret stavas. Om jag ska vara riktigt ärlig med er nu så älskar jag mitt jobb (inne på andra året nu, ni kan ju fråga om trettio år hur jag känner då), men ändå har jag en längtan att åka bort. Speciellt det gångna året har satt igång många tankar i mig. Man måste liksom carpa lite jävla diem så länge man kan. Live the fucking life you've always imagined. Såntdär som står på mina inredningstavlor, ni vet. Och jag är nästan beredd att åka iväg. Mitt arbetskontrakt tar slut 31.7. Vem har sagt att jag måste söka på nytt? Vem har sagt att jag inte kan åka iväg till Australien, Norge eller USA? Ingen har sagt det! Det är bara jag själv som stoppar mig. "Men int kan man ju åka iväg när man har jobb, sambo osv". Varför inte det då? Visst kan man! Det handlar nog bara om att vänja sig vid tanken. Jag kanske inte borde skriva ut dethär nu, men tänker göra det i alla fall:

Länge har jag drömt om att åka iväg till USA på en roadtrip/upplevelseresa. I våras gick det så långt att jag började googla och fundera och planera. Jag gav förslaget åt sambon att vi skulle spara pengar och åka iväg en månad nästa sommar, 2015. Hans svar: "Men int kan man jo far iväg nanstans på somarin, he händer ju så myki tå". Jag blev helt paff, och tappade liksom suget att planera efter det. Som sagt, detta kanske inte egentligen hör hemma här på bloggen, men det är ett fint exempel på hur fast vissa människor är i sitt liv. Jag har redan sett möjligheten, medan han bara ser det som gör det omöjligt. Jag säger: Det handlar om EN MÅNAD i en mänskas liv. En månad fylld med nya upplevelser. Vem vill liksom INTE byta ut det mot midsommarfester, varmanstävlingar och slöa dagar på villan? Det har man ju gjort i tjugo år, och kommer göra i femtio till.

Ja, sammanfattningsvis kan jag väl bara säga att jag tror på att man ska göra det som känns rätt för en själv. Vill du inte gå i skola, utan istället börja jobba efter högstadiet - gör det då! Vill du skaffa barn före du gifter dig - gör det då! Vill du resa runt hela världen eller flytta till Singapore ett år - gör det då! Det enda som begränsar dig är du själv. Inte vad andra tycker, tänker eller säger. DU. SJÄLV. Tänk på det, nästa gång du säger "jag kan inte".