Going back

Nu som då underhåller jag mig själv med att gå tillbaka i bloggarkivet. Se på bilder, komma ihåg händelser jag lyckats glömma bort, studera min skrivstil. Mest av allt tycker jag om att snappa upp känslorna i inläggen. Hur mådde jag då jag skrev det inlägget? Vad tänkte jag på? Vad menade jag? Ibland kan jag helt och hållet tappa bort mig i en känsla, en händelse. Gå tillbaka i tiden och återuppleva ögonblicket jag skrivit om. Så underbart, men samtidigt så sårupprivande eller känslosprakande.

En sak som förändrats med min skrivstil de senaste två åren är absolut att det blivit mer allmänna skriverier här på bloggen. I nåt skede insåg jag att det är klokast att lämna bort det allra privataste. Ni behöver inte läsa om när jag varit ledsen, förbannad, när jag hatar. Det är mycket trevligare att läsa om när det går bra, när jag är lycklig. Såhär när jag ser tillbaka på bloggåret som gått så har det nog sist och slutligen inte blivit så många happy-inlägg heller. Å ena sidan funderar jag på att fortsätta skriva mina känsloinlägg, för att uttrycka det jag känner innerst inne, men å andra sidan tänker jag att det kanske hör hemma i en dagbok istället. Jag vet inte vad ni tycker, och ärligt talat vet jag inte helt och hållet vad jag själv tycker heller. Fortsätta i samma stil, kanske ta in nåt lite mer känsloladdat inlägg nu som då? Ja, vad vet jag. Vi får se, helt enkelt. Här kommer i alla fall ett litet smakprov från förr, fritt omarbetat:

At first, it was a game we both played. No strings attached, just plain fun. Then something happened. Feelings kicked in. And one day we found ourselves staring at each other without knowing what to do. You lurched out the best and the worst in me, and likewise. We did what we could with the situation given, but time and again we found ourselves standing on the same path, walking the same footsteps. And it wasn't that fun anymore. So we made a decision to never look back. And we didn't, for a long time. But one day I found you knocking on my door again. And I couldn't resist going down memory lane. What we had was special, couldn't agree more. But we moved on with our lives. We chose different paths. And as you stand before me now, I don't know what to say. I can't push you back, I won't let you in. It is what it is, and it drives me insane. And we keep repeating 'I didn't mean to meet you then when we were just kids'. Cause we made each other who we are, and that'll never go away.