Några tankar i graviditetsvecka 25

Nu börjar det vara en tid sen jag riktigt ordentligt uppdaterat er om graviditeten, och allt vad den innebär. Här kan ni läsa om vilka mina tankar var i den 15:e graviditetsveckan, dvs. i  slutet av augusti. Har väl hunnit flyga några tankar genom huvudet sen dess! Dessutom har ju måendet och kroppen ändrat en hel del. Så håll till godo eller bläddra förbi, mina tankar i graviditetsvecka 25:

1. Det obestämbara könet och namnfunderingar. 
När vi var på andra ultraljudet för ungefär en månad sen, så hade både jag och sambon förväntat oss att få veta vilket kön barnet har. Hade sett så otroligt mycket framemot det! Som ni säkert läst eller hört så har jag hela tiden varit rätt säker på att det är en pojke som ligger där inne i magen, medan Sebastian har trott på en flicka. Nå, tyvärr kunde ju inte barnmorskan med säkerhet säga vilket kön barnet var, men hon gissade på en flicka. Eller åtminstone var sannolikheten större att det var just en flicka, för hade det varit en pojke borde vi ha sett något mellan benen under ultraljudets gång... Okej, det spelar faktiskt ingen roll om det är en flicka eller pojke, men både fästmannen och jag ville väldigt gärna veta på förhand, för att bättre kunna förbereda oss och föreställa oss livet med babyn. Ni kan alltså förstå att besvikelsen var ett faktum när vi inte riktigt fick veta. Nu tror vi då alltså mest på en flicka, men får väl försöka att inte bli förvånade om det är en pojke som tittar ut sen i februari!

Om vi ska fiska en positiv sak ur "eländet" med att vi inte riktigt fick veta könet, så är det att flicknamnet vi funderat på hela tiden varit mer klart än ett pojknamn. Så om det är en tjej så kommer det bli en liten E <3 Visserligen skulle mitt förslag på pojknamn också börja på E, medan sambons bästa kandidat börjar på L. Så det blir nog mindre stridigheter om det faktiskt är en flicka! Sen är ju mellannamnsstriden en helt annan historia... Åtminstone är vi överens om att babyn kommer få Sebastians efternamn.

2. Hur kommer förlossningen gå?
Hade egentligen inte tänkt så mycket på förlossningen förrän vi var på förberedelsekurs i förra veckan, och temat var just förlossning och smärtlindring. Min inställning har väl från första början varit att det får gå som det går, jag går in med öppet sinne och det som måste göras för att få ut babyn frisk och kry så ska göras. Vill ogärna bli snittad, så mycket kan jag ju säga, men det kan man väl aldrig bestämma på förhand. Blir det panik så måste det ju göras. Angående smärtlindring så är det väl bäst att välja bland "naturliga" kategorin till att börja med, men är absolut ingen motståndare till "konstgjorda hjälpmedel", bara babyn kommer ut och jag inte dör på kuppen. Skulle i varje fall hoppas att förlossningen blir en positiv upplevelse, och inget jag får skräck för framöver. Men visst är jag förberedd på att det blir smärtsamt och inte så värst pretty...

3. Svårt att släppa jobbet.
Senaste tiden har jag börjat tänka mer och mer på hur det kommer att vara hemma, och borta från jobbet. Som ni säkert vet är jag ett kontrollfreak och en sån som har lite svårt att "släppa efter" och tro att andra fixar det jag vanligtvis gör. Ni kan därför säkert förstå att känslorna för att ge över mitt arbete åt någon annan har börjat gruva mig. På jobbet förbereder jag redan lite smått för övergången genom att skriva listor på vad som ska göras, vad barnen behöver lära sig, hur vi brukar gå tillväga osv. Vet ju att det kan komma nån som har lika mycket eller mer erfarenhet än mig, och att personen antagligen vill göra på sitt eget sätt. Men ändå.. Man vet ju aldrig! Har också de senaste veckorna funderat en hel del på vad jag egentligen ska göra i början av min mammaledighet, i väntan på babyn. Det är ju faktiskt nästan två månader jag ska sitta hemma och uggla! Men men, nog lär ju allt lösa sig på ett eller annat vis. Värsta känslan är nog ändå då det känns som om jag, kaptenen, överger mitt skepp...

4. De illasittande kläderna och självförtroendesänket. 
Har ett inlägg i utkastet som heter "När man vill elda upp varje plagg i garderoben", och det känns som om jag kunde skriva en halv roman om hur missnöjd jag är med min kropp när det kommer till kläder just nu.. Vanligtvis är ju min klädkod bekvämt, och det innefattar främst leggings och långa tröjor, mjuka byxor och mjuka tröjor. Sällan jag använder jeans, för att ja, de är obekväma och sitter aldrig bra på mig. Nå, nu har jag faktiskt varit och skaffat mig ett par gravidjeans som är sååå sköna! Min räddning just nu, eftersom de inte spänner på magen men ändå är sköna att röra sig i. Har investerat i några gravidtröjor också, som sitter bra över magen. De flesta av mina vanliga kläder har jag flyttat undan i väntan på "bättre tider" kroppsmässigt...  Har ju kanske aldrig haft nån stil att tala om, men nu känner jag mig verkligen lost! Hatar att kolla mig i spegeln, för att ja, inget sitter eller känns bra i klädväg. Och då har jag den värsta tiden kvar, när magen växer dubbelt ännu mot vad den gjort hittills. Tack och lov att jag bara har 6 veckor kvar på jobbet. Sen får jag väl gå i pyjamas hela dagarna om jag vill!

5. Den eviga boendefrågan.
De flesta har faktiskt slutat fråga/tjata om hur vi ska göra med boendet sen när babyn kommer, men nu är det väl mest jag själv som är bekymrad. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur i hela friden vi ska rymmas tre personer i den här lilla lägenheten. Sambon tar kanske inte lika mycket stress som mig, och visst, jag vet att vi kommer klara den första tiden utan problem. Men redan den här tiden nästa år är ju babyn så pass stor och rörlig, och behöver mer yta och saker för att ta sig fram. Vart ska vi klämma in alla de grejerna? Vet att jag inte borde lägga så mycket energi på att angsta över detta, men kan inte hjälpa det. Nån som vill trolla fram ett billigt, bra hus här i Oravaistrakten? Gärna inte så stora renoveringsbehov och för en billig peng... Och sen får ni gärna övertala Sebastian att han inte ska ha kvar lägenheten i den soppan.

6. Varför är ingen annan jag känner gravid?
Den stora frågan, som jag ställt mig sen i somras nån gång, är varför ingen annan jag känner ska få barn ungefär samtidigt som oss. Visst dyker det upp halvbekanta nu som då som går ut med att de väntar, men ingen som jag umgås sådär jättemycket med, och absolut ingen som bor här i närheten. Hade förväntat mig att nån i Oravais skulle vara med på föräldraförberedelsekursen så att jag kunde "fiska" nya bekantskaper som får barn samma år som oss. Men icke. Inte en enda Oravaisbo! Visst kan jag ta mig fram med bil om det så behövs, för att träffa andra mammor och barn, men hade ju nog nästan förväntat mig att "hitta" nån som bor på promenadavstånd... Små bekymmer, jag vet, men ändå funderar jag på det rätt mycket.

7. Matvanor och utebliven motion.
Till att börja med var jag rätt stolt över att vågen just och just rörde sig uppåt mellan rådgivningsbesöken. Kände mig helt okej med att ha gått upp under två kilo den första halvan av graviditeten. Men sen hände nåt, och ni som tidigare varit gravida känner säkert igen er.. Magen blir bara större och större, och givetvis stiger siffrorna på vågen också. Nu senast hade jag gått upp 3(!) kilo sen senaste besöket. Och tyvärr är det inte långt till tresiffrigt längre *infoga gråtsmiley med pistol mot huvudet*. Jaja, det är väl normalt och inget man borde ta stress över, men som ni säkert förstår är vikten en rätt känslig grej för mig. Har också fått bättre aptit nu då jag inte mår så illa längre, men tyvärr kan jag inte röra på mig speciellt mycket för det. Får nån slags sammandragning när jag promenerar, och zumban går annars bra förutom att det känns som om jag är kissnödig hela tiden. Så motionen är heller inte på topp. Kunde kasta hela mig själv i roskis just nu!

8. Sömnen.
Funderar redan nu på hur mycket sömnbrist jag kommer ha på en skala mellan 1 och 10, sen när babyn är född. Har alltid sovit dåligt på natten, vaknar oftast 1-5 gånger, och av minsta ljud. Sover oroligt och svänger mig rätt ofta, och vaknar i princip varje gång jag svänger mig.. Nu har det ju givetvis blivit värre sen magen börjat "vara i vägen", varvar mellan att sova på rygg och på sida i fosterställning. Hittar aldrig riktigt en bekväm position, sover jag på sidan så vet jag inte vart jag ska sätta armen och så domnar något bort till slut, men sover jag på rygg får jag oftast sjukt i nacken. Gissar att det blir värre och värre att hitta sömnen sen ju större jag blir, så ni kan förstå att det stressar mig lite.. Dessutom brukar jag annars också behöva gå på toa en gång på natten, så snart blir det väl maratonrally med det också. Något positivt med vår lilla lägenhet är ju att det bara är 3 meter till vessan. Haha! Sambon då, ja han snarkar från klockan 10 tills jag knuffar i honom när hans alarm ringer för femte gången och han inte hör något. Lycka till alltså att vi får det här med sömnen att rulla sen...

9. Babyklädshamstraren och väntan på mammalådan.
Häromdagen damp ett brev ned i postinkastet att jag blivit beviljad moderskapsunderstöd i form av en moderskapsförpackning. Nu är det bara den evighetslånga väntan tills aviseringen kommer att mammalådan finns att hämtas på posten! Ser sååå framemot att få klämma och känna på allting som finns där i. Nog har vi tur här i Finland som får så många babyprodukter helt gratis! Sen har det ju visat sig att jag tydligen har en grej för babykläder. I början av graviditeten var jag väldigt ointresserad, men nu har det liksom blommat upp, och jag vill köpa alla söta babykläder jag ser. Har redan handlat en hel del (nå, who am I kidding, TVÅ KORGAR FULLA!), dock mest på loppis så det känns okej. Men nu får jag nog inte skaffa mer innan babyn blir född tänker jag.. Måste ju spara nåt tills efteråt också.