Himlen fick en till ängel

Bilden ovan väcker otroligt fina minnen i mig. Minns den där dagen som igår, även om det nu redan är åtta(!) år sen. Jag som styr min moffas båt ut mot villan på Långön, som ingenting. Pojkarna som pustar ut inför helgen och funderar vart de egentligen är på väg. Matkokandet och bastubadet och alla de fina diskussionerna vi hade med vårt lilla "Kimo-gäng". Det försvunna guldet och visdomarna om att man kanske inte borde bada med telefonen i sjön. Allsång i bastun och potatis som kokade i två timmar. Det bekymmersfria livet man hade på den tiden, som aldrig kommer åter.

Alla de där minnena gör mig så varm i hjärtat, och får mig att le. Men sen inser jag att en av de inblandade från den där tiden inte längre finns med oss. Och det gör mig helt förkrossad. Återigen har någon förlorat sin far, sin sambo, sin bror, sin son, sin svåger... 24 år är ingen ålder, och livet är så orättvist när cancern än en gång vinner. Trots att han kämpade tappert och länge förlorade även Lukas kampen. Och jag kan inte sluta tänka på hur många som nu ska försöka leva sina liv vidare med ett stort tomrum i hjärtat och livet.

Idag tänker jag extra mycket på Lukas' familj, släktingar och vänner. Och jag önskar mig tillbaka till den där dagen, den 10. juli 2009, då livet lekte och skratten ekade. Då ingen behövde vakna upp utan sin pappa eller bror. Då tårarna inte brände bara vid tanken på att ett ungt hjärta återigen slutat slå. Jag blir så ledsen, så ledsen. Och jag sänder all min styrka åt de närmast sörjande. Himlen fick en fin ängel <3