... som Sean Bean skulle ha sagt.
Nu kom den då, den omtalade första snön. Den tjugofemte oktober. Ganska normalt, kanske, men tyvärr lär vi nog inte ha nån bestående snö på marken förrän efter nyår, om ni frågar mig. Åtminstone inte om man kollar statistiken några år bakåt. Det bästa jag vet, förutom julen i sig själv, är en riktigt vit jul. Önskar såå att det vore fallet i år! När det annars blir en tråkig jul utan kallrökt lax på julbordet och vitmögelost till pepparkakorna... heheh.
Tänka sig, att på denna första snöande onsdag i livet (nå, hösten 2017 i alla fall) fick vi på våra splitternya vinterdäck till Audin. Nu ska jag väl nog kunna köra Kimovägen like a boss resterande månader av året med "världens bästa vinterdäck" under. Tydligen måste det vara Nokian Hakka9, och inget sämre... Annars händer det väl inte så värst mycket i livet just nu. Jobbdagarna flyter på ungefär som vanligt. Mitt största bekymmer är väl att inte jackan jag köpte i början av hösten kommer att räcka när minusgraderna blir fler, så jag får väl bara bita i det sura äpplet och skaffa en större vinterjacka om jag ska tåla att stå ute på gården fram till jullovet. Det har ju varit svinkallt de senaste dagarna! Inte ens min tjockaste fleecejacka under ytterjackan har stoppat mig från att huttra där på dagisgården. Skulle jag inte vara så gravid vore det kanske en idé att låta barnen jaga mig dagarna i ända...
Hade fått några bloggidéer av anonym här på föregående inlägg, så dem ska jag ta och bena av i sakta mak också. Men inte i kväll. Nu blir det andra delen av Saknad på tv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar