USA-resan, en sammanfattning

Jag vet att jag har hållit er på linan en stund nu med min sammanfattning från USA-resan. Men vet ni, jag väntar fortfarande på att det ska slå till på nåt vis, vad jag har gjort i sommar. Fast det verkar som om det inte gör det, så nu kör jag... Känns som om det var igår jag åkte, men ändå som en evighet sen. Så hur börjar man sammanfatta en resa som varade i fem veckor, som bjöd på så många nya upplevelser, som lät tankarna flöda konstant, och som säkert på många vis förändrade den jag är?

För att göra det enkelt gör jag så här:

I slutet av juni hoppade jag på ett flygplan som tog mig från Vasa till Helsingfors till New York. Jag hade aldrig varit i New York tidigare, jag kände ingen där. Spenderade ändå två dagar för mig själv utan större problem. Tisdagen den 21.6 marscherade jag iväg till ett hotell och mötte upp med ett glatt gäng som jag sen spenderade de kommande tre veckorna med. Vi åkte från New York till Los Angeles genom USA:s norra delstater. Går inte ens att beskriva hur mycket vi såg, gjorde och upplevde under de 21 dagarna vi var ute på vägarna. Får tacka Trek America ödmjukast för den perfekta reseplanen! Den 11.7 var dagen då jag skulle stå på mina egna ben i 12 dagar, och verkligen visa vad jag går för. Jag hann t.ex. turista i Los Angeles, Las Vegas och Grand Canyon. Och det var inte ens något som riktigt sket sig. Helt otroligt! Den 23:e juli var dagen jag väntat på men samtidigt gruvat mig för, det var dags för mig att åka hemåt.

När jag väl kommit hem väntade jag på en slags tomhetskänsla, som skulle uppstå efter resan. En längtan att åka tillbaka, en sorg över att vara tillbaks i den tråkiga vardagen. Men i stället var jag bara lycklig över min upplevelse, stolt över att jag vågat, och glad över att vara hemma igen. Visst känns det konstigt när jag tänker på att jag bara för några veckor sen satt på ett casino i Las Vegas och matade in dollarsedlar i hopp om att kamma hem storvinsten... Eller att jag faktiskt gått på Hollywood Walk of Fame. Suttit på kanten vid Grand Canyon och blickat ut över världen. Sett en riktigt björn, i det vilda, vid Yellowstone. Stått upp på toppen av Rockefeller Center och sett Central Park uppifrån. Och att jag gjort allt detta, ensam, utan någon att ta stöd av.

Det känns egentligen helt overkligt, allt det där. Som om nån annan gjort det. Men sen har jag alla bilder och alla små reseminnen här hemma, som påminner mig varje dag om vad jag gjorde. Det sätter alltid ett leende på mina läppar, och jag vet att jag aldrig nånsin skulle göra det annorlunda. Visst hade det varit trevligt att ha resesällskap de övriga två veckorna utöver Trek America-resan. Men jag tror att det stärkte mig och lärde mig mycket om mig själv att behöva göra och uppleva allt själv. För om det är något jag tog till mig under mina fem veckor i USA så är det vikten av att vara självständig och säker på sig själv här i stora vida världen. Att våga gå utanför sin bekvämlighetszon. Prata med okända människor. Prova på nya saker. Och försöka fånga det fina i varje dag.

Ett bästa/sämsta sakerna med resan-inlägg är också på kommande snart!