Efter gårdagens festligheter och det goda humöret som Galan 2015 frambringade fick jag idag vakna upp till sorgliga nyheter. Idag har jag därför spenderat dagen i tårar och med många tankar. Vad är det med den här byn och unga som dör, egentligen? När ska det få ett slut? Varför är det alltid de mest positiva, härliga mänskorna som måste lämna oss? Basti hade varit sjuk länge, men han var en riktig kämpe. Tror jag aldrig träffat nån som varit så positiv till livet, trots att han själv visste att det snart skulle ta slut. Han gjorde det bästa av den tid han hade kvar, det kan man verkligen säga. Men cancern segrade till slut, och nu har någon mist sin man, sin son, sin bror, sin vän...
Mina bästa minnen av Basti har jag från sommaren 2008. Vi var goda vänner och vilken sorg man än hade kunde han råda bot på den. I dagens läge hade vi inte så mycket kontakt, men var alltid glada och pratade när vi träffades. Basti brukade alltid vara med på tävlingarna vid Måtasberget, som vårdpersonal och de senaste gångerna som publik. Han höll alltid tummarna för mig, och jag vet att det kommer kännas konstigt att inte få nån tumme upp när jag kör av banan i Jepo nästa sommar.
Vi är många som har dig i tankarna nu Basti. Se nu bara till att få alla andra änglar i himlen att skratta och le varje dag. Det gjorde du bäst här på jorden också. VILA I FRID.
Så fint skrivet!
SvaraRadera