Hur kommer det sig att alltid när det börjar gå bättre i mitt liv, så kommer en vändpunkt, och nerförsbacken är ett faktum? Är det inte relationsproblem så är det givetvis hälsan. Fattar ni hur det känns när man varit frisk som en nötkärna i ryggen de senaste fyra-fem månaderna, och sen slår den plötsligt till som en blixt från klar himmel. Värken. Förkylningen i fredags borde ha varit en varningsklocka. För få timmar sömn per natt, för mycket kånkande hit och pyntande dit... I lördags när jag vaknade tyckte jag att det molade lite i ryggen. Måra no åpåå som vanligt bara, färdades hit och dit, var på julfest.. Igår på kvällen började jag tycka att det värkte lite otäckt i ryggen. Sa åt sambon att nu får jag nog ta och vila från gymmet om det här ska reda upp sig.
Men det gjorde det alltså INTE. Idag har varit en sämre dag på jobbet. Kände redan när jag tog av mig ytterkläderna att något inte stod riktigt rätt till. En ren pina att bädda och duka idag, allt tog ungefär tio minuter längre än vanligt. Vilan efter maten räddade mig lite, men sen kom nästa utmaning när vi skulle ut på eftermiddan. Barnen byggde snögubbe och jag fungerade som arbetsledare. Kom mig med nöd och näppe till bilen där vid femtiden. Bara att smälla in värkmedicin och bänka sig i soffan då.
Nu tycker jag ni ska hålla tummarna att det hjälpte. För jag har
verkligen inte tid att få nästan-diskbråck nu. NÄÄ-Ä.
För att höja stämningen lite - Årets första snögubbe: Snabel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar