I grund och botten är jag en väldigt pessimistisk person. Jag vågar aldrig tro det bästa om mänskor eller situationer, utan jag garderar mig alltid med att tro det värsta, för då kan jag åtminstone pusta ut och tänka att "vad bra det blev till slut" i efterhand. Hellre det än att ha tänkt "oj det här kommer bli sååå bra!" och sen blir jag bara besviken när det skiter sig. Om det är nåt jag lärt mig i mitt liv så är det att jag helst undviker besvikelser. Går liksom inte ihop med min personlighet...
Idag har varit en sån total jävla skitdag så ni vet inte. Okej, en av de första sakerna jag fick veta i morse var att Basti dött, så det kanske inte sätter världens bästa stämning på en dag.. Men överlag också så har bedrövligheterna avlöst varandra, och mitt humör har verkligen varit i botten. Fick börja dagen med att gå på en timmes promenad tillsammans med Louise, för att få ut lite aggressioner. Fortsatte till Nykaabi, där jag fick vädra tankarna en timme på Ellis rygg. Sen var jag på revyskrivning, så att jag åtminstone fick skratta några gånger idag. Avslutade med en timmes gympass tillsammans med Tanja, för att ta ut den sista frustrationen. Lät vattnet i duschen rinna över de sista mörka, tunga tankarna i mitt huvud. Men ännu känns det inte bättre, ännu har jag samma känsla.
Vad jag känner? Att jag borde ha fattat att mitt liv inte kan vara nån jävla dans på rosor och nåt fuckin' svävande på rosa moln. Tre bra dagar, det fick jag, men nu biter karma mig i röven så det sjunger om det. Försöker skapa nån slags balans. Man kan ju tydligen inte ha det för bra alltså. Inte i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar