Träffande

Idag efter jobbet åkte jag Kuckusvägen till Vörå för att veckohandla. Passade på att gå in en sväng till City Florist för att se ifall det fanns något där av intresse. Och visst kom jag hem med en ytterkruka till min blomplantering på balkongen, och en liten dopgåva. Dock fastnade mina ögon speciellt på en ljuslykta. Har inte planerat att köpa några nya ljuskoppar, för dem har jag redan så det räcker och blir över av hemma i lådorna... Men det var texten som fångade mig.

Säga vad man vill om saken, men jag är inte den som backar i första taget. Jag är inte rädd för konflikter, jag står fast vid min åsikt och jag känner mig bara starkare efter ett riktigt blåsväder i livet. Som den här våren, alltså. Så många saker som hände i mitt liv, så många saker som kunde ha tryckt ner mig till botten, som kunde ha söndrat mig, gjort mig svag, tagit bort orken. Men som den envisa lilla skit jag är så drog jag bara upp snoret och fortsatte. Klättrade upp ur min grop och tog fram kikaren för att ta sikte på land. Och alla kanske inte jublade över de saker som gjordes eller sades eller tänktes där och då. Men det tog mig framåt, på många plan.

För här står jag nu. Ny kärlek, nytt hem, ny jobbtitel (daghemsföreståndare vid 25!). Och jag kan inte klaga. Men det ska ni veta, att vägen hit var inte lätt. Jag kämpade för att stå där jag står idag. Tog emot mycket skit. Och under tiden lärde jag mig att allt går, bara man vill tillräckligt mycket. Man får bara vara beredd på att alla inte klappar på axeln och önskar lycka till.