Läste Stinas inlägg om hur hon lärt sig att uppskatta ensamhet, lugn och ro, och nickade igenkännande genom hela inlägget. När jag var yngre var ensamhet det värsta jag visste. Tystnad kom på god andraplats. Hela tiden skulle det hända något omkring mig, ni vet, träffa kompisar, ränna omkring på dittan och dattan, bara för att undvika att sitta i soffan och stirra och göra ingenting. Musiken fick gärna vara på i bakgrunden också, bara för att stänga ute tystnaden och känslan av ensamhet. De senaste åren har det dock ändrat radikalt, nu föredrar jag tystnad, och njuter av att vara ensam mellan varven.
Precis som Stina så har jag ett jobb som kräver väldigt mycket socialt. Det är också väldigt hög ljudnivå på mitt arbete, och det sista jag vill göra när jag kommer hem är att lyssna på musik på hög volym, eller prata och diskutera och förklara saker. Det bästa jag vet är att komma hem till ett tomt och tyst hem, där jag kan varva ner en stund, helt ensam på soffan, med lite sociala medier och "stänga ute" jobbdagens ljud.
Idag till exempel har jag varit i Jepo hela dagen på biltävlingar. Det har varit mycket ljud, och min roll som tävlingsledare har krävt mycket koncentration och kommunikation. Tänk vad tur då, att sambon gick och lade sig klockan halv tio, och jag har fått dona på här med bakning och sånt i lugn och ro. Nu får jag ligga här för mig själv i vardagsrummet och bara lyssna på kylskåpets tickande och ljudet från min whatsappsignal nu som då. Hashtag osocialsombaravaa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar