Vi är ju olika, vi människor. Vi tycker och tänker inte lika. Våra förhållanden ser ut på olika sätt. Vi värdesätter olika saker här i livet. Vissa styrs av hjärna, andra av hjärta. Jag tillhör, som ni nog kanske listat ut, den senare kategorin. Mycket av det jag gör, gör jag på känsla. Agerar före jag tänker, helt enkelt. Och det är på gott och ont. Är ni ens lite som mig, så kanske ni känner igen den där känslan, att nu borde jag spinna vidare på detta, trots att det på så många vis är fel. I så mångas ögon, i mitt eget huvud till och med. Låta tiden utvisa. Och vet ni, det gjorde jag. Jag struntade i alla röster i mitt huvud som skrek att jag är dum, att jag har alldeles för bråttom, att detta kommer sluta dåligt. Och så körde jag bara på.
Och vart har det tagit mig? En våning upp, bokstavligen. Varje dag får jag vakna upp och gå och lägga mig med en man som för det mesta sätter ett leende på mina läppar. Som lyssnar på mig, ser mig. Som vill veta var jag varit, vart jag är på väg, och varför jag är den jag är. Han har lärt mig att tycka om saker jag inte ens visste att jag kunde tycka om. Fått mig att reflektera över vem jag är. Förstås retar han också gallfeber på mig mer eller mindre varje dag. Men det är för att han är så lik mig, på så många vis. Och visst lär det mig mycket om både honom och mig själv.
Sådär kortfattat kan vi väl summera med att det varit ett händelserikt halvår. Och jag ser framemot resten!
Följande bildserie tycker jag vi kan kalla för "selfies with Sebastian". För 1. Basti tycker inte om att vara på bild, och 2. ännu mindre tillsammans med mig, så
3. jag får så lov att smygfota om jag ska få fångat honom på bild. Se själva:
TacoHej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar