.... sitter jag på flyget på väg över Atlanten. Det är helt otroligt att det är nu på lördag jag åker iväg. Helt. Otroligt. Kan verkligen inte greppa att drömmen jag haft i så många år äntligen blir sann. Att jag gör den till verklighet, trots att allt blev som det blev. Att jag åker iväg, helt ensam. Det skrämmer skiten ur mig, ska ni veta. Visst har jag rest, visst är jag självgående, visst kommer jag att klara mig. Men hur kommer det att kännas? Att resa ensam, att vara på okänt ställe, bland okända människor? Hur kommer det vara att lämna allt hemma och bara åka iväg? Jag är säker på att jag inte kommer ångra en sekund i slutändan, och det är den tanken och känslan jag ska hålla hårt i hela resan. Hur jobbigt det än blir, fysiskt eller psykiskt. Det är nåt jag måste göra, nåt jag vill göra. Som alla säger åt mig, sånahär chanser kommer knappast mer än en gång i livet, och då är det nog bara att carpa skiten ur the diem!
OM TRE DAGAR ÄR JAG PÅ VÄG TILL NEW YORK. Fattar. Inte. Vad. Jag. Skriver.
It's gonna be the trip of a lifetime.
Jag fick hör en bra grej förra åri, som exakt beskrev he jag känd. "Själen reser alltid senare". För jag visst att jag va på plats, och jag visst att jag gick tär jag gick, men entå kändist e som om jag int alls va med i början. Så ett sista tips e att njut från första början och kom ihåg att du klarar allt galant!
SvaraRaderaså häftigt och modigt, ska bli så spännande att läsa om din resa!!!
SvaraRadera