Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig, men det gjorde det. Från första början har jag varit så motiverad, så fast besluten att göra dethär till mitt sätt att leva. Visst har det funnits dagar då jag knappt kommit mig upp ur soffan, dagar då jag fått släpa mig själv iväg uppför backen. Men jag har alltid kommit mig iväg, hur dåligt det än känts före. Och alltid har jag varit så glad för att jag gick iväg, aldrig har jag ångrat det en endaste sekund. Det ända som nånsin satt käppar i hjulet för min motivation är om jag varit sjuk. Jag har hållit mig hemma, vilat upp mig tills jag varit frisk nog att börja om igen. Lite mer motiverad, lite ivrigare har jag kämpat på. Aldrig låtit nåt stoppa mig. Men nu har jag mött en vägg, och riktigt ordentligt. Jag är på väg neråt, och jag vet inte hur jag stannar tåget. Allt jag kan tänka på är att jag kastar bort allt jag kämpat för det senaste året. Jag har tappat gnistan. Bokstavligen, jag kommer mig inte till Gnistan, gymmet, längre. Det har snart gått 2,5 veckor sen vi kom hem från resan, och jag har bara kört
ett armpass. På 3,5 veckor har jag knappt rört på mig alls. Och det känns fruktansvärt, samtidigt som jag börjar finna en glädje i det.
Låt mig ta det från början. När vi kom hem från resan blev jag nästan genast förkyld. Hann med detdär ena armpasset, och sen var det kört. Har försökt hålla igång med promenader, smugit in ett zumbapass till och med. Men varje gång jag känner mig friskare, så slår förkylningen till dubbelt hårdare igen nästa dag. När jag känner mig friskare och kanske kunde släpa mig iväg till gymmet, ekar det i huvudet "du ska vila tills du är helt frisk". Jag intalar mig själv att jag ännu är sjuk, så jag inte ska behöva gå. För jag vet hur hårt det kommer suga att börja om från noll. Igen. För denhär gången kommer jag verkligen få börja om från noll. 3,5 veckor av dåliga matvanor och inget tränande har verkligen satt sina spår. Jag får tårar i ögonen varje gång jag går förbi en spegel. Vill inte titta på mig själv i duschen. Undviker nytagna bilder på mig själv. Och det är så sjukt, för om vi går tillbaka 4 veckor i tiden var jag SÅ NÖJD med mig själv. Aldrig varit mer stolt över vad jag åstadkommit. Nu är allt som bortblåst, och det tar livet av mig, det gör det verkligen.
Jag vet inte hur jag ska hitta dendär gnistan igen, hur jag ska hitta träningsmotivationen, motivationen att äta BRA mat, och inte bara GOD, hur jag ska skrapa upp mig själv från soffan. För vet ni, det är faktiskt riktigt jävla skönt att sitta på dendär soffan. Bara zappa mellan tv-kanalerna, äta ett halvt paket glass och
inte göra ett skit. Och det oroar mig nåt fruktansvärt att jag känner såhär. Var är dendär rastlösheten i min kropp? Var är energin jag alltid har, viljan att göra, behovet att hela tiden ha nåt på gång? Blev jag faktiskt såhär förslappad under semestern? Eller är det denna så kallade "3 veckors förkylning" som var droppen för mig? Så länge jag kan minnas har jag haft tusen bollar i luften. Älskar när det hela tiden händer nåt, blir tokig av att inte ha några planer. Helt plötsligt känns det som om jag inte känner mig själv mera. Vem är dendär latmasken som stirrar tillbaka på mig i spegeln? Hur blev det såhär?
Allt jag önskar är att jag ska vakna upp en morgon och inte snora, inte vara tung i huvudet, inte känna mig trött eller vara kraxig i halsen. Önskar att jag vaknar upp och känner att NU JÄVLAR ska jag till gymmet! Vill öppna kylskåpet och inte alltid tänka "äh, det gör inget om jag äter ett till TUC-kex, jag har ändå sabbat hela denhär dagen, ja hela veckan egentligen". Jag blir så sjuhelvetes jävla arg på mig själv. Och jag vet inte hur jag ska komma mig ur denna onda cirkel jag bakat in mig själv i. Var hittar jag motivationen, hur slutar jag äta allt jag kommer över, om jag aldrig blir frisk? Det har alltid hängt ihop för mig, tränandet och ätandet. Jag menar, vem vill vräka i sig fem bullar och ett glasspaket efter att man varit på gymmet? Och vem vill äta kycklingsallad och hoppa över pastan när det ända man orkar göra är att zappa mellan tv-kanalerna?
Ja jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Varje dag vaknar jag och hoppas att jag är frisk så jag kan fortsätta mitt "vanliga" liv igen. Varje kväll tänker jag "hoppas jag är sjuk ännu imorgon så jag får ta det lugnt". Jag tror dethär säger nåt om min livsstil. Jag ser det som att det finns två alternativ just nu:
1. Fortsätta som jag gör nu tills det tar stopp, jag väger 90 kg igen och mår så jävla dåligt att jag slutar gå utanför dörren, eller 2. Jag får helt enkelt organisera om mitt liv lite, så det finns tid för både träning OCH slappande. Som det sett ut dethär senaste året har jag bara tränat och fokuserat på alla mina hobbys, gått på möten, donat på med diverse saker. Det har inte funnits många lediga dagar i mitt schema. Och visst, jag
gillar faktiskt att ha det så. Mitt liv SKA vara hektiskt. Men KANSKE, bara kanske, kunde jag planera om, så jag åtminstone får EN hel dag i veckan då jag inte behöver göra ett skit? Jag tror jag är värd det.
Nä, omstrukturering av livet 1.0 börjar imorgon! Ut på en morgon PW, oavsett förkylning. Ska kontakta Sabina och fråga om hon kan göra upp ett nytt gymschema åt mig, för det jag har nu kommer jag inte mig tillbaka till efter denna svacka. Ska lämna en dag öppen i min veckoplanering, så finns det rum att göra absolut ingenting. Det ska inte finnas sådär många röda streck i min matdagbok nästa vecka, det lovar jag mig själv. Crappy style-livet var kul så länge det varade, men nu vill jag tillbaka till mina
riktiga rutiner igen. Mimmi version 2.0 med både träning och vila.
Hur svårt kan det vara?
.jpg)
.JPG)