365

För ganska exakt ett år sen gjorde jag ett val som kom att omkullkasta my life as I knew it. Bara en månad tidigare hade jag gjort det tyngsta och svåraste beslutet i mitt liv; att riva upp rötterna, tryggheten och vardagen för att börja om från början. Ensam. Aldrig hade jag ju menat, trott, hoppats eller ens önskat att jag bara några veckor senare skulle snubbla över en person som idag är den viktigaste människan i mitt liv.

Allting hände så fort, att jag aldrig riktigt tog mig tiden att känna efter. Jag bara ångade vidare i livet och tänkte att allting ordnar sig nog. Det här året som passerat har varit fyllt med känslor av alla de slag - lycka, sorg, glädje, saknad, rädsla, nervositet, ilska, spänning... Nackdelen med att man inte stannar upp och bearbetar det som händer, där och då, i stunden, är att det kommer som en käftsmäll förr eller senare. När man verkligen börjar tänka. För mig tog det ganska länge faktiskt, att inse hur mycket mitt liv hade ändrat på en kort tid. Alla mina planer för framtiden flöt ut i ingenting och jag fick börja på ny krita. Från noll. På ett vis kändes det skönt, på ett annat väldigt skrämmande. Men det tog mig, stundvis ganska hårt. Ändå stod han bara där bredvid mig hela tiden. Höll min hand, tröstade de tyngsta av nätter. Sa att allting kommer ordna sig, om jag bara blickar framåt i stället för att tyngas av det som varit eller inte blev.

Med buller och bång kom han in i mitt liv när jag hade det som allra värst. Så oväntad, så otippad, men så självklar, när han väl fanns där. Som pusselbiten som jag inte visste att fattats i mitt liv. Efter bara några dagar kändes det som om vi alltid känt varandra. Nu efter ett år kan jag ibland tänka att det är sjukt hur kort tid som passerat, när det emellanåt känns som årtionden. Vi är så lika, så lika, att det ibland nästan är skrämmande. Som att se en spegelbild av sig själv. På gott och ont. Vi står på samma ställe i livet, fast vi kommer från så olika bakgrunder. Vi vill samma saker. Men jag tänker inte ljuga och säga att det är rosa moln och en dans på rosor varje dag. Varför skulle det? Vi är båda väldigt envisa, bestämda och dominanta, vill att saker ska gå som man själv tänkt. Temperament finns det så det räcker och blir över, och det är inte bara en eller två gånger jag stängt in mig i sovrummet och svurit och bannats över varför jag går och väljer nån som är precis som mig.

Det har funnits stunder då jag tvivlat på mina val, ja. Jag har varit arg och ledsen och besviken över hur saker och ting blev. Men i slutändan har jag aldrig mått så här bra som jag gör idag. Varje dag får jag gå och lägga mig bredvid en mänska som jag vet att skulle göra vad som helst för mig. Som tycker om mig för den jag är. Som gör sitt allt för att vi ska få en bra framtid tillsammans. Som genuint bryr sig om och lyssnar på mig, även de sämsta av dagar. Vi drar kanske inte alltid jämnt, men vi drar åt samma håll. Och det betyder mycket för mig.

För att göra en lång story kort: Det var många saker jag kunde ha gjort annorlunda där i mars 2016. Men jag har aldrig nånsin ångrat att jag valde som jag gjorde. Att jag följde hjärtat, och inte hjärnan. Att jag släppte in honom i mitt trassliga liv, och framförallt lät honom ta mitt hjärta. Det kommer jag aldrig att ångra. För det förde mig dit jag är idag. Det gav mig min framtid. Det gav mig honom. Sebastian <3