Out of my comfort zone

Först nu har det börjat gruva mig att jag faktiskt ska åka iväg till USA i fem veckor, helt ensam. Visserligen kommer jag ju att spendera tre av de veckorna med en grupp på cirka 12 andra, men ändå, jag känner ju ingen av dem från tidigare. Och sen ska vi inte ens prata om hur det känns att jag är "planlös" för de sista två veckorna innan jag åker hem. Visst, skönt att kunna ta dagen som den kommer och göra det jag känner för då jag känner för det, men för mig som är ett kontrollfreak och en planerare i grund och botten så tar det ganska hårt emot att inte veta så mycket.

Så dessa resterande 25(!) dagar får jag väl så lov att tänka ut nån slags plan. Mamma har redan tipsat mig om olika resor, t.ex. Las Vegas till Grand Canyon med buss. För när jag nu väl har kommit mig till "rätt" sida av USA vill jag ju såklart hinna se dedär attraktionerna jag så länge drömt om... Att jag åker ensam ska väl inte vara nåt hinder, jag är ju inte precis blyg av mig och är inte rädd för att ta mig fram och fråga. Men ändå känner jag nog lite av en orosklump i magen.. Jag menar, det är ju ändå ett helt nytt land, helt nya mänskor, det är ett, eller egentligen flera ställen, jag inte vet nånting om, förutom vad jag har läst på nätet och av bilder jag sett. Och det skrämmer skiten ur mig.

Men vet ni, jag har gått in i det här med den inställningen att jag inte ska låta det vara ett hinder. Jag ska njuta till tusen, jag ska uppleva, jag ska ta in nya intryck och ställen, jag ska vara social och lära känna nya människor och jag ska kunna se tillbaka på min resa med glädje. Jag vet att det säkert kommer vara svårt, att lämna allt här hemma och bara sticka iväg. Men det är faktiskt nåt jag vill göra, nåt jag måste göra, för att ta mig framåt. Kanske lite mer än en bucket-list grej faktiskt.

Så nu ska jag fan i mig strunta i alla röster i mitt huvud och bara gå ut ur min comfort zone en gång för alla. Så får jag väl se att i slutändan kommer jag ut många erfarenheter rikare. Eller vad tror ni?