Om att stanna upp

Idag har livet kommit ikapp mig. Som ett knytnävsslag i magen kom den, insikten om hur mycket mitt liv förändrats de senaste tre månaderna. Jag visste ju att dagen skulle komma förr eller senare, men jag har bara levt i blind tro att jag kom ganska lindrigt undan med alla tankar och känslor som detta liv fört med sig. Jag var väl naiv som tänkte att det bara går sådär att stänga en dörr och aldrig titta bakåt. Bara fokusera på nuet, blicka framåt, försöka att inte hänga upp mig på det som varit, det som så starkt format mig, som hållit mig, i många år. Men jag hade fel. Förstås. Jag är ju i grund och botten en riktig tänkare, funderare och grubblare. Såklart ska livet slå mig hårt i ansiktet mellan varven, så jag vet att jag lever, så jag inte glömmer var jag kommer ifrån.

Ibland får jag bara så lov att stanna upp och tänka tillbaka på den här våren som susat förbi. Vi kan väl säga att 2016 inte riktigt varit mitt år, hittills i alla fall. Eller ja, vad kan jag säga? Turbulent på jobbet, i blåsväder om åsikter hit och dit, revy, separerat, flyttat, ny kar... Och då finns det dubbelt så mycket däremellan som inte platsar här på bloggen.

Ni kanske lagt märke till att detaljerna sinat lite här på bloggen de senaste månaderna, och det är ett medvetet val faktiskt. Jag känner att jag inte vill dela med mig av allt som händer i mitt liv och rör sig i mitt huvud längre. För jag har lärt mig att det alltid finns folk som kan vända det emot mig på något vis, nån som vill gotta sig i andras elände, sätta på plats, döma. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag ger blanka fan i vad folk tycker och tänker om mig. Men visst påverkar det mig, vissa dagar mer än jag vill. Så därför får ni bara glimtar, delar av mitt liv här på bloggen. Detta inlägg känns nästan som en liten gränssvepning i mitt privatliv, men sen har jag ju alltid varit en sån som gärna delar med mig, skriver av mig, pratar igenom. För det stärker mig, det får mig att orka när det känns tungt.

Och idag känns det tungt. Idag behöver jag få låta känslorna och tankarna rinna av mig lite. Jag behöver egen tid, eget utrymme. Bara få göra det jag vill, när jag vill, hur jag vill. För det var ju vad den här förändringen egentligen handlade om från första början, att hitta tillbaka till mig själv. Och jag har verkligen skjutit undan allt genom att gå på som ett ånglok hela våren. Hundratio och så rakt in i väggen. Tack livet, för att du påminner mig nu som då, om att stanna upp.